"Att sätta en sanning före en annan är som att favorisera ett av sina
barn" säger orkesterns sångare Sven Rubin, mannen bakom de allra flesta
av de musikaliska verk som gruppen valt att kalla "sanningar".
Normalt sett, så vinner Sven med 10-1 mot den övriga gruppen när det gäller
antalet kompositioner på ett skivalbum.
Men det är väl i sig inte särskilt konstigt. Sven var ju på god väg att
bli journalist, och om man studerar hans texter närmare förstår man att
Sverige gått miste om en lysande skribent och kåsör. I stället får man hålla
till godo med sångtexterna, och det är inte illa i sig, då den musikaliske
allätaren Sven även har god hand med melodisnickeriet.
Kanske var det de tidiga tonårens känslostormar som satte sina spår i
textskrivandet, spår som nu inte utan framgång överförts till
grammofonskivor. Vägen till att publicera dem var dock lång och knagglig,
och särskilt då när de skulle sjungas. Alla minns vi väl våra sångstunder
i grundskolan, detta gäller inte minst Sven och hans klasskamrater. Han ansågs
redan då vara unik, eftersom hans målbrottstid tycktes sträcka sig ända från
årskurs 1 och upp till realskolan.
Ändå hamnade han på den musikaliska banan. I den ännu existerande gruppen
"Otygä" fanns han med (Varför bandet bar detta namn är oklart,
men man må hoppas att det inte döptes efter publikens reaktioner) och via
framträdanden i samband med fester gick han från klarhet till klarhet. Ja,
det där med klarhet gällde kanske inte just sångrösten, men i alla fall…
Det är numera ganska sällan som Svens betraktelser över livet inte faller i
god jord hos de andra orkestermedlemmarna. Ett alster som dock sågades snabbt
var "Mäntyranta diskho". Än i dag talas det i Vansbro om att det
var just den sanningen som fick gamle trummisen Danielsson lämna in
trumpinnarna till återvinningscentralen.
Detta fick dock inte den skapande ådran att sina i Sven. (Även om det påstås
att några Vansbrobor funnit hans humor aningen torr, och kallat honom för
Sinai Sven!! Verkligen öken, tycker webredaktionen...) Någon skrivångest
har heller aldrig drabbat honom och med åren har han fått en väl fungerande
näsa för vad som passar in i rubinska sammanhang.
I början av låtskrivarbanan utgick han ofta från en enda textrad, vilken
han fann "lukta sanning lång väg", men när det gäller de stora
hitsen som "Bengt" och "Folköl" så säger han att låtarna
i stort sett skrev sig själva. Om det är därifrån termen "spökskrivare"
kommer låter vi vara osagt, men faktum är att många gamla sanningar tillkom
under de somrar då Sven jobbade extra på kyrkogården
© Text: Garry Nilsson
