Krönikören Sven Rubin

Förutom att vara en eminent textförfattare, kompositör och sångare, så har Sven flera strängar på sin lyra. Tidigare har vi här på hemsidan kunnat stifta bekantskap med dessa under något som kallades "Mothårs". Under förra året hittade vi sen kapellmästaren som krönikör i Annonsbladet i Dalarna. Vi vill givetvis bjuda även de som inte kunnat läsa detta annonsblad på dessa kluriga funderingar. 

Det kom ett brev
Upp och ner - baklänges
- Ska ni ha film eller värme?
Humlans flykt...
En piss i Mississippi
En papperslös tidning
Sänk tonarten!
Gore så Gore
Utvald och insläppt
Slutet på en fotbollskarriär
När gav du din fru ett bär sist?
Ronaldinho - vilken kille!

Det kom ett brev...

Eller förresten, brev kommer det ju aldrig mer. Det kom ett mail. Till Svenne Rubins hemsida häromdagen. En Jonas undrade följande apropå den nya skivan:

- Varför har det tagit så lång tid? I början släppte ni ju skivor vartannat år. Sju år, är inte det väl länge?

Kanske är det fler som går omkring med funderingar över skivbranschen. Vi får reda ut det där lite grann. 

För inte så längesen var mönstret detta: Ett band skrev låtar, spelade in skiva, turnerade; skrev låtar, spelade in skiva, turnerade... Så där höll dom på. Idag är skivutgivning ingen självklarhet. Varför det då? Jo, av den enkla anledningen att skivor inte alls säljs lika mycket som förr.

Många tänker nog som Jonas – att det är bandet som avgör när en skiva ska spelas in. Så var det i och för sig för Svenne Rubins, den här gången. Men det berodde på att vi bekostade allt själva. Och det tog några år innan vi kom fram till en inspelningsmetod vi hade råd med.

Att ”gå in i studio” har traditionellt varit en kostsam historia. Det är det fortfarande och många löser problemet genom att – inte gå in i studio. Idag kan avancerade och välljudande skivor fixas med hjälp av rätt inspelningsprogram i hemdatorn. Man behöver inte ens musiker!

Det finns en massa färdiginspelade ljud att använda på tangentbordet. Tryck på rätt knapp så ordnar det hela in sig exakt i rytmen. Sjunger du lite falskt? Inga problem, det finns knappar för det också.

För oss var det viktigt att få spela tillsammans för att få musiken levande. Så det hela blev en kompromiss typ Mohammed som fick komma till berget:  Teknikern Robban fick ta med sig bandinspelare (skojar bara) dator, mikrofoner och sina öron (som ännu ej är utbytbara mot något digitalt) och komma till oss i replokalen. 

Resultatet då? Det får kanske andra avgöra, men vi är nöjda!

Men för att nu inte detta ska se ut som ren och skär reklam för Svenne Rubins nya skiva, så kan jag nämna ett par andra istället. Nämligen den just utkomna Broken Boy Soldier med amerikanska bandet The Raconteurs och fjolårets Neighbours med kanadensiska Arcade Fire. Kanon, båda två.

Köp skivor så länge dom finns! Snart är väl alltihop bara mp3-filer. Men det får vi återkomma till en annan gång.
SVEN RUBIN

Upp och ner – baklänges!

Konst av olika slag handlar idag mer än någonsin om idéer. Det är då den uppfattningen jag har fått. 

Ett exempel är en konstnär från USA med det lustiga namnet Paul McCarthy. När jag först såg hans affisch vid bron över till Skeppsholmen i Stockholm i somras tänkte jag att, aha, själva beatlesbasisten är i stan!

Men vid närmare betraktelse saknades det ett n och ett e i efternamnet, varför det inte blev McCartney. Utan just McCarthy, den färgstarke amerikanen som sluggar vilt med hjälp av modern konst och populärkultur.

Som ett exempel på de verk han nu ställde ut på Moderna Muséet kan nämnas skulpturen Spaghetti Man. Den bestod av ett stort brunt gossedjurskaninhuvud på en manskropp endast iförd en grön t-shirt. Som snopp hade han – just det, en spagetti som ringlade sig som en vattenslang på golvet. Mycket kul, faktiskt. Han har humor, McCarthy!

I samband med att han var i Stockholm hade staden en filmfestival. Där bidrog McCarthy med en annan rolig idé som anammades. Nämligen att visa den gamla musicalfilmen Sound of Music. Men inte hur som helst utan – gissa! 
Upp och ner! Och baklänges! 

Har en ganska klar föreställning om denna föreställning, trots att jag inte läst något om hur den var. Och hur kan jag ha det? Jo, tack vare min bakgrund som trogen besökare av den gamla kulturella instutitionen Röda Kvarn i Vansbro – tidigare beskriven i detta forum.

Där kom någon på den här idén redan i slutet av sextiotalet. I varje fall en variant av den. Förmodligen har Paul McCarthy sedan fått höra den av någon avlägsen släkting i Västerdalarna som råkade besöka biografen samma lördagkväll som jag...

Filmen som skulle visas var Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner med James Fox. Döm om vår förvåning när salongen släcktes och filmen rullade igång. Man fick en känsla av att kastas mitt in i handlingen och det dröjde länge innan de typiska texterna med filmtitel, regissör och skådespelare kom. 

- Kanske något nytt vågat grepp, tänkte man. 

Efter några minuter insåg man dock den bistra sanningen. Maskinisten hade blandat ihop filmens fyra rullar. Vi fick avnjuta dem i ordningen 3 –1 – 4 – 2!

Inte visste vi då att vi var med om ett betydande kulturellt experiment. Å andra sidan visste knappast maskinisten det heller. Det hela hade nog mest att göra med dennes omvittnat stora törst i kombination med lördag kväll…
SVEN RUBIN

- Ska ni ha film eller värme!?

Satt skönt nedsänkt i 39-gradigt vatten i en utebadtunna med stjärnhimmel, bira och kompisar häromkvällen. Diskussionen rörde sig bland annat om Röda Kvarn, en sedan länge riven vansbrobiograf med legendstatus.

Man säger ibland att originalens tid är över. Då syftar man ju på människor, men gäller inte detta även miljöer? Det är svårt att tänka sig en institution som Röda Kvarn annat än som något slags museum idag. 

Inne i biljettluckan var väggarna täckta av svartvita fotografier. Vilken mystik det var kring dessa bilder från filmens stora tid! Rita Hayworth, Clark Gable, Catherine Hepburn, Humphrey Bogart…  På Röda Kvarn visades det bio även lördagkvällar ända in på 60 –70-talen. 

Och det var inte bara för filmens skull folk gick dit! Fiket hade stängt, det var vinter och kallt och det dröjde ännu ett par timmar innan parken öppnade. Perfekt att slinka in i biovärmen! Med jämna mellanrum kunde man höra det karaktäristiska pyset från – ölburksöppning. Och ju längre filmen led, desto fler och högre blev kommentarerna till den aktuella filmens innehåll.

Vampyrfilmer var rätt populära i slutet av 60-talet och den store stjärnan var Christopher Lee. En lördagskväll av tidigare beskrivna slag på Röda Kvarn hade Christopher just övermannat och bedövat sitt offer. I extrem närbild såg vi hur han med ansiktet omedelbart intill offrets vita hals drog upp sin överläpp och blottade de långa vassa hörntänderna i ett förskräckligt grin. Nu skulle han punktera den vackra unga möns halspulsåder och suga i sig hennes blod. Outhärdligt!
I samma ögonblick bröts tystnaden av en hög röst ur biomörkrets pysavdelning:

- TALA MED DIN TANDLÄKARE!

Följt av ett dundrande gapskratt. Och så var den filmen förstörd...Men ändå inte. 

Det var ungefär som med den där legendariska Ulf Lundellspelningen: - En inställd spelning är också en spelning! Den som var där fick sig trots allt ett minne för livet.

Slutligen, det här med Röda Kvarns sköna värme – det var väl en sanning med modifikation. Var det riktigt kallt ute hängde inte elsystemet med, det räckte helt enkelt inte till allt. En sådan kväll öppnades plötsligt svängdörrarna in till salongen av kvällens maskinist. Publiken hade högljutt klagat på temperaturen och nu hade maskinisten fått nog:
- Nu får ni fan bestämma er! Ska ni ha film eller värme!?
SVEN RUBIN

Humlans flykt…

Jag var ute och sprang. 

Nu vet jag i och för sig inte var gränsen går mellan att jogga och springa. Men, jag var då ute och rörde på mig. Och jag lyfte då på fötterna så pass att jag hade blivit diskvalificerad i vilken officiell gångtävling som helst!

Träningsprojektet hade två syften. Nummer ett var att bandet ska spela i Norge. Där inbillar jag mej att dom har såna där långa jaggerramper att kuta omkring på. Det är ju ändå utomhus (Restaurang Dickens bakgård) och det är ju världsturné (Halden tur och retur). Och Jagger joggar.

Syfte nummer två var att få igång det så kallade dököttet inför den årliga fotbollsmatchen i Långshyttan om ett par veckor. Samhället invaderas då av kändisar, gamla fotbollshjältar och av oss.

Men tillbaks till springningen. Och för att använda mediaspråk: Det var när jag närmade mig slutet på rundan som det hände…

Svischande förbi upptäckte jag plötsligt något uppseendeväckande när jag i rotsnubblingsundvikande syfte höll blicken riktad mot marken. Visst var det väl en humla som klumpigt försökte rymma från ett gäng hungriga myror där bland tallbarren?

Jag tänkte: - Ska detta vara en tapper humlas öde? Att först trotsa alla fysikens lagar, kasta sig ut i tomma luften och flyga. Att sedan till slut, när vingarna inte längre orkar bära den överdimensionerade kroppen, drösa ner på en stig och plågsamt ätas upp av myror!

När tanken klarnat uppstod en inre kamp. Jag hade hunnit åtskilliga löpsteg bort från händelsernas centrum och en sida av mej – den lata – tänkte: Det här är bara naturens lag, vi människor ska inte lägga oss i!

Den andra sidan – den empatiska – kontrade med: Spring tillbaks och trampa ihjäl den stackars humlan så den slipper plågas!

Latsidan kom igen med hjälp av en mycket trött lekamen och höll på att vinna. Men då slog det mig att den här typen av situationer ofta dyker upp i livet. Man känner att man moraliskt borde göra på ett sätt, men av bekväma skäl dras man åt en enklare lösning.

Jag vände på klacken och sprang tillbaks.

Åter på platsen för humla/myrabataljen joggade jag fram och tillbaka på stigen utan att kunna upptäcka humlan. Kanske hade den samlat sina sista krafter och iscensatt Humlans flykt. Eller, mest sannolikt: Jag hade helt enkelt sett fel.

Strunt samma vilket, jag är ändå övertygad om att någonting var vunnet!
SVEN RUBIN

Homo sapiens: En piss i Mississippi

Jag var en av dem som resonerade så här:
Människan är den enda varelsen på jorden som kan – och är på väg att – förstöra sin egen planet. Jo, pyttsan. 

Det var ju att tillmäta människan alldeles för stor betydelse. Detta inser jag nu efter att ha läst en forskarintervju från tidningen New Scientist. Försvann homo sapiens från jordens yta exempelvis idag, skulle det ta ynka 100 000 år innan spåren efter oss är borta. Med undantag av någon radiovåg ute i världsrymden eller några lämningar av plast, glas och tungmetaller här på jorden. Och även dessa tecken skulle försvinna i nya istider och erosion.

Men kärnkraft och radioaktivt avfall då? Nej, inte ens det vore i det långa loppet något problem för Moder Jord. Vi glömmer lätt att jordens historia beräknas vara – håll i er – 4,5 miljarder år gammal, medan mänsklighetens dito kanske är 100 000.

En piss i Mississippi.

Och vad gäller miljöförstörande spår, så är det bara under modern tid människan överhuvudtaget lämnat några sådana efter sig. De spåren har man alltså gått omkring och trott skulle kunna förstöra jorden. Snacka om övermod! Det här är ju deprimerande. Vi är alltså bara en liten ynklig parentes i det stora hela. Vi – själva skapelsens krona – är alltså så patetiska att vi i ”bästa” fall möjligen klarar av att förstöra förutsättningarna för att upprätthålla våra egna futtiga liv.

Det är väl de där överdimensionerade hjärnorna som spökar igen. Defekten som ingen annan art behöver dras med! Just den idén förekommer i boken Galapagos från 1985, en oförglömlig – och som alltid, mycket rolig – Kurt Vonnegutbok. Berättelsens nu ligger tusentals år i framtiden, och blickar tillbaks till vår tid då människan var utrustad med – för stora hjärnor. Detta kom oundvikligen att leda till vårt eget fall. I boken har en ny art, liknande vår tids pingviner, bildats ur några överlevande människor. De för en ganska bekymmerfri tillvaro dykande efter fisk.

Redan Galapagos gav min ”abnorma hjärna” en viss skepsis mot människans storhet. Lägg sen till den här rapporten…
SVEN RUBIN

En papperslös tidning

När jag först såg ovanstående rubrik var det knappt jag reagerade. Man har blivit van att det dyker upp nya företeelser som var otänkbara för bara 10-15 år sedan. Ta bara en sådan sak som att folk går omkring i sin ensamhet på trottoarerna och pratar rakt ut i luften. För några år sedan förknippade man detta med att psykvården helt plötsligt släppte ut patienter vind för våg. Men så småningom blev man ju van vid även detta fenomen. Handsfree.

Men nu var det som sagt tidningar utan papper vi skulle prata om. Jodå, ”Papperslös dagstidning kanske nästa års julklapp”, stod det i rubriken.

Det hela rör sig om en liten plastskiva med en skärm stor som en halv A4. ”Tidningen” laddas ner från Internet, vilket tar fyra minuter. Tack vare en mer än dubbelt så bra bildkvalitet som på en vanlig skärm blir det inget flimmer och bilden kan ses oberoende av hur starkt det omgivande ljuset är.

- Men blir det inte väldigt smått att läsa?, undrar ni kanske. Nejdå, inga problem, texten går att förstora – bilderna också. Tanken är att man ska kunna prenumerera på tidningen som vanligt, men istället för att gå till brevlådan och hämta den kopplar man helt sonika plastskivan till datorn och laddar ner tidningen.

Ett test har gjorts med tio hushåll i sundsvallstrakten. De flesta har varit positiva till att läsa Sundsvalls Tidning på detta sätt. Än så länge finns inte färg – men det kommer. Huruvida det blir möjligt att göra tillvalet doft av trycksvärta eller ej framgår inte av rapporten.

Redan har olyckskorpar börjat kraxa om papperstidningens död, men så lär det knappast bli. 
Radion blev kvar trots TV:n.
Bion blev kvar trots hemvideon.
Jazzen blev kvar trots rocken.
Rocken blev kvar trots först discon sedan trots hiphopen.

På tal om bli kvar. Hur blir det med Internet egentligen. Ja, Internet blir nog kvar, men är det meningen att allt som skrivs in där också ska bli kvar? I nätets ungdom kunde man slå på ett ord vilket som helst och kanske få ett tiotal träffar. Nu får man tusentals på samma. Då kunde man tänka sig att det gjordes någon form av kvalitetssortering. 

Häromdagen behövde jag lite fakta om tidig blues och slog på ordet ”blues”. Dumt. 
235 miljoner träffar!
Så jag slog på ”bluesens historia”.
515 träffar.

Bland de allra första fanns en text som hade mycket övrigt att önska vad gällde svenskan. Vad sägs om denna mening:
”Många artister slutat spela och la deras gitarr på hyllan.” Inte bra.

Särskilt om nu Internet ska användas som ett bibliotek i skolorna för att inhämta fakta. Men det här tänker säkert en massa skolpolitiker på, så det ordnar sig nog.
SVEN RUBIN

Sänk tonarten!

Vad är det mest genanta man kan utsätta en vuxen svensk för?

Bevittnade nyligen ett mycket underhållande barnprogram på TV. Papporna till tre barn skulle tävla. När programledaren avslöjade grenen tänkte man spontant: – Stackars människor! Dom skulle dansa. Inför publik!

Den som slutade dansa skulle dessutom knuffas ner i en bassäng fylld med iskallt vatten. Vilket ju inte var någonting mot att just stå där och – dansa. Spik nykter dessutom! Tävlingen var nu inte så grym som den först tedde sig. Det var nämligen fråga om fågeldansen. Och där går det ju underlättande nog att spela pajas…

Varför är det så här? Att röra kroppen till rytmer är ju något grundläggande, rent utav ett mänskligt behov. Barn dansar ju helt instinktivt – ända tills de blir medvetna om att vuxna inte gör det. Det är förstås en kulturell historia. I många länder finns inte den där spärren. Men om man verkligen vill sätta en svensk på pottan, då finns det något ännu värre än offentlig dans. 

Sång! 

Om en genomsnittlig svensk skulle tvingas sjunga solo inför andra människor, då sätter bara fantasin gränsen för vad han eller hon hellre skulle ställa upp på. Vad kommer sig detta av? Att sjunga är ju liksom att dansa något fundamentalt mänskligt. Och dom flesta kan nog tänka sig en liten försiktig allsång. Men sjunga solo – nej, nej, nej!

Nu kanske någon invänder med K-ordet:

- Karaoke, för sjutton!

Men där är det ju alldeles tvärtemot. Någon högpromillig person får tag i en mikrofon och brölar igång för kung och fosterland. Snart har han/hon förälskat sig i situationen. Just att få stå där med en mikrofon i näven och vara stjärna. Måste släpas av scenen!

Läste en intressant intervju med Yvonne af Ugglas, som leder det behjärtansvärda projektet Kör för alla. En kör där alla får vara med, oavsett om de tycker att de kan sjunga eller inte.Yvonne har följande intressanta teori om vår sångskräck: Många av våra sånger, och inte minst psalmerna, är skrivna i en tonart som inte alls passar genomsnittsångaren.

Korrekt! Alla har väl stått där i en kyrkbänk och försökt sjunga med i dagens psalm. Endera hamnar man i röstläget "brummande björn", eller så försöker man en oktav högre och då blir det istället pinsamt pipigt. När sedan psalmer av naturen går så sakta att man tappat luften långt innan det är dags att byta ton – då är det inte kul. 

Nej, jag säger som Yvonne: Sänk tonarten på våra sånger några snäpp så kan alla sjunga med!
SVEN RUBIN (som redan sänkt, av personliga skäl)

Gore så Gore

Det spekulerades i ett tajt riksdagsval. Så jämnt blev det nu inte. Kanske lika bra det – vad man nu än tycker om utgången.

Tajta val har en förmåga att ställa till det. Ett land som just nu drabbas av detta är Mexico. Den förenade vänsterns kandidat Andrés Manuel López Obrador förlorade i juli med en halv procentusling. Synnerligen svårsmält för Lopéz och partiet PRD, som inte alls accepterade resultatet. Genast började man hålla protestvakor dygnet runt i Mexico City. Man spärrade av vitala genomfartsleder och höll en protestmarsch, som samlade närmare en halv miljon människor. 

Obrador kräver att alla röster räknas om. Det hjälper inte att en omräkning redan gjorts och godkänts av EU-observatörer. Snacka om dåliga förlorare.

Nu menar jag inte att det här skulle ha hänt i Sverige om valet blivit riktigt snortajt. Det är trots allt svårt att tänka sig Göran och sossarna spärra av Essingeleden och kräva makten tillbaka i dygnet-runt-protestvakor på Sergels Torg.

Ödmjukare än så är förvisso Persson. Men jag tror ändå det var den punkten som avgjorde valet. För säga vad man vill – till största delen är det personval som gäller. Och att det nu inte blev Person-val den här gången berodde nog på att Reinfeldt klådde honom på den viktiga punkten – ödmjukhet. Sånt är vi svenskar känsliga för.

Nu har jag ju svårt att tro att Moderata partiet plötsligt blivit så som det beskrivs av dess nuvarande ledare. Eller att alla borgeliga partier plötsligt blivit så ohyggligt ense. Men, okej, inget fel i att det rörs om lite. 

Sverige hade nyligen besök av ett ”offer” för ett annat val som avgjordes hårfint. Faktum är ju att Al Gore fick de flesta rösterna i avgörande staten Florida när amerikanerna gick till val år 2000 – men ändå fick Bush presidentposten.

Och hur Gore för Al nu för tiden då? Jo, han åker runt och propagerar för en film där han har huvudrollen, En obekväm sanning. Men filmen handlar inte om den tämligen obekväma sanningen om valet 2000, som bland andra Michael Moore redogjort för i boken Korkade vita män. Nej, Al Gore har blivit miljöaktivist och jobbar med att upplysa världen om växthuseffekten. I filmen hävdas att vi kanske bara har tio år på oss att rätta till allt vi ställt till med. Men Al är optimist:

- Jag har en grundmurad tro på människans kapacitet, säger han. Av våra förfäder har vi lärt oss att vara rädda för till exempel eld och vassa klor. Vi kommer också att lära oss handskas med mera abstrakta saker som miljöpåverkan. När vi väl förstår faran så kommer vi att agera.
SVEN RUBIN

Utvald och insläppt

Jag var i New York en gång i slutet av 1980-talet. Via en bekant kom jag i kontakt med en tjej som tog med mej och min kompis ut en kväll. Hon var proffs på att gå ut. Hon hade kontakter överallt! Ett av de ställen som gällde i New York då var discoteket Limelight. Det var inrymt i – av alla byggnader – en gammal kyrka: 

- Där är det bra, sa hon. 

Så dit gick vi.

Vid ingången hände det underliga saker. Det var ingen ordnad kö på något vis. Bakom ett rep som avgränsade området framför dörren stod en samling människor som ville in. Detta var lättare sagt än gjort. Dörrvakten bestämde enväldigt. Hans ögon svepte över folksamlingen och ibland kunde han låta någon få ynnesten att komma in – och betala inträde! Det gällde att se ”rätt” ut. 

Vårt damsällskap gjorde uppenbarligen det, svartklädd från topp till tå, med det likaledes svartfärgade håret tilltufsat på för tillfället gällande sätt. Hon var så pass ”rätt” att hon till och med lyckades få in mej och min kompis. 

Limelight visade sig vara ett kul ställe – men knappast något märkvärdigt. Det var mer som att den stora grejen just var att bli utvald och insläppt. Detta blev ännu mera markant senare på kvällen. Vår väninna kunde med viss stolthet berätta att vi skulle få besöka VIP-baren. Wow! 

Den exklusiva VIP-baren…Ett riktigt trist ställe! Där vistades en samling människor som sökte känna lycka över att bli utvalda ytterligare en gång. Utvalda till vad kunde man undra? Till extrapriset på drinkarna, kanske. För de var extra dyra i den baren!

Minns att jag tänkte: - Sånt här kan bara finnas i USA, det är otänkbart i Sverige.

Men inte då. Som allting annat dåligt med USA har vi nu även importerat detta. 

Läste en artikel om en dörrvakt, som berättade ett och annat otrevligt, nja, bekräftade ett och annat otrevligt från den världen.Bland annat framgick det (vilket i och för sig var småpotatis i sammanhanget) att flera klubbar i Stockholm börjat med detta urvalssystem. Så väldigt otrevligt.

Nåja, man får väl trösta sig med att denna förnedrande situation knappast kommer att uppstå på någon av innekrogarna hemma i Vansbro!
SVEN RUBIN

Slutet på en fotbollskarriär

OS och VM. 

Landslagscuper – i land efter land. En utdragen elitserie med ett utdraget slutspel.

Ishockeyn får ursäkta, men på ett år blir det lite mycket. Det är annorlunda med fotboll. Där är vart fjärde år det verkligen händer. 

Fast det är klart, det finns ju ligor och cuper där också. Och allsvenskor. Och division ett, som ligger på olika nivå varje år. För tillfället tror jag division ett motsvarar division tre. (Var placerar det stackars VAIK, som ligger i femman…? Men lugn bara: Dom är på gång, dom är laddade, dom är tända, för att citera en gammal återanvänd dänga. Och återanvändning är nog bra, men gör man det med ett stycke musik, så får man allt varsågod och byta både text och musik! Så resonerar då den gruppen jag är med i. Ta exempelvis Långa bollar på Bengt. Från början var den en sällan spelad sanning som hette Jag rastar idag; en reggae med helt annan rytm, tempo, ackord och tonart än bengtlåten. Inte heller texten hade det minsta med Bengt eller fotboll att göra. Det kallar jag återanvändning.)

Inom parentes vill jag be om ursäkt för föregående parentes, som var alldeles för lång. Nu tillbaks till fotbollen. (Fast vi var ju faktiskt redan tillbaks där, så ignorera föregående parentes.)

Ibland undrar folk om Bengt finns i verkligheten. Visst! Vi gick i samma skola i Vansbro och var med i samma skollag. Han var bäst. Jag var reserv. 

En gång spelade vi en match i Borlänge. Det gick dåligt för oss (Bengt var sjuk). I halvtid låg vi under med 6-0. Då tyckte gymnastikmagistern att till och med tredje reserv (jag) kunde hoppa in. Wow! (Eller, man sa knappast Wow! på den tiden. Om man inte var hund, förstås…)

Nåväl. Jag gick glad i hågen in i ett omklädningsrum för att byta om. (Var med i ett låtseminarium i Orsa ifjol, där bytte vi om i ett omkvädningsrum.)

(Jag vill passa på att be om ursäkt för de alltför ofta återkommande parenteserna – samt den låga nivån på föregående vits.) 

I omklädningsrummet hade jag fått på mej fotbollsbyxor, tröja och strumpor. Jag skulle bara ta fram fotbollskorna. Det var då jag gjorde upptäckten. Den som skulle betyda slutet på en redan staplande fotbollskarriär.

Jag hade fått med mej… Jo, det är sant, jag hade fått med mej…  Två vänsterskor.
SVEN RUBIN

När gav du din fru ett bär sist?

Chocköppnade fotbolls-VM med att titta på de fjorton första matcherna. Behövde en vilodag. Insåg att det finns andra sporter.

Tresteg till exempel. Kul sport. Särskilt nu när det fixar sig för Olsson! Och kärringkånkning. Eller frubärning, som det också kallas. Eller akankanto, som det heter i Sonkajärvi i Finland där världsmästerskapen börjar den 30 juni. Och vad är nu detta? 

Jo, som man kan ana av namnet, gäller det att bära en fru (inte nödvändigtvis sin egen) en sträcka av 253,5 meter på kortast möjliga tid. Frun måste vara minst 17 år och väga 49 kilo eller mer. Om hon vid invägningen inte klarar viktgränsen måste hon bära en ryggsäck packad med kompletterande ballast.

Frun kan bäras på olika sätt: Ridande på ryggen, liggande över axeln (”brandmansstilen”) eller hängande upp och ner på mannens rygg, med benen runt halsen på densamme (”estoniska stilen”). Det sistnämnda tillvägagångssättet förmodligen döpt efter regerande världsmästaren, estländaren Margo Uusorg, som vunnit inte mindre än fyra gånger sedan starten 1997. 

Överhuvudtaget (bokstavligt talat med tanke på den estoniska stilen) är estländarna överlägsna. Endast en gång – den första – har esterna missat guldet! De 35 deltagande paren kommer annars från ett dussintal länder över hela världen.

Av reglerna framgår att banan har två hinder: Ett i vatten och ett på torra land. Tappar man frun får man, som sig bör, femton sekunders pålägg. Världsrekordsinnehavare är tidigare nämnde sorglöse Uusorg. Han bar frun Birgit Ulricht de 253,5 metrarna på 55,5 sekunder år 2000.

En annan regel är att alla deltagare måste ha roligt. Och det får garanterat vinnaren. Första pris är nämligen fruns vikt i – öl!

Priser delas också ut till mest underhållande par, bäst klädda par och starkaste bäraren.

Tävlingsledningen hävdar att kärringkånkning har en historisk bakgrund. Metoden var tydligen inte helt ovanlig förr vid jakt på kvinnlig partner. Man (bokstavligt talat) besökte en grannby i lönndom, greppade en fru och sprang hem bärande denna på axeln (den estoniska stilen var ännu inte uppfunnen). En stråtrövare vid namn Rosvo Ronkainen lär på 1800-talet ha valt ut sina gängmedlemmar genom att testa dem i frubärning på en bana intill dagens VM-bana.

Vad vore vi utan det välsignade Nätet, som vet allt om sådana här väsentligheter?

Nu blir den stora frågan inför helgen: Sonkajärvi eller kvartsfinalerna i fotbolls-VM? 

Trevlig semester!
SVEN RUBIN

Ronaldinho – vilken kille!

Såg ni matchen mellan Brasilien och Ecuador i förra veckan? Den gav en tron på brassefotboll åter. I VM i somras ville det sig ju inte riktigt. Bara i den betydelselösa sista gruppspelsmatchen, då fyra-fem pigga avbytare fick spela i stället för storstjärnorna, lossnade det.

Nu ska man kanske inte dra för stora växlar på förra veckans match. Ecuador fick trots allt en spelare utvisad. Innan dess låg laget klart i nivå med Brasilien, och i ett mer pressat sammanhang kanske sambafotbollen lyst med sin frånvaro. 

Men icke desto mindre – tron fick man tillbaka. Hade själv byggt upp en teori efter VM att sambafotbollens dagar mer eller mindre var över, och att detta berodde på – pengar. I Brasiliens VM-lag ingick för första gången inte en enda spelare från den inhemska ligan. Alla var köpta över till Europa. 

Det förhållandet gäller ju numera för hela världens fotbollsspelare. Vad händer i förlängningen när alla länder (utom några få rika europeiska) ständigt blir åderlåtna på sina bästa spelare?

Men tillbaka till den positiva inledningen. Och till Ronaldinho. Han tänker nog inte så själv, men den mannen måtte ha tagit på sig det tunga ansvaret att hålla världens fotboll rolig. Till och med när han mot Ecuador på kort tid slog sin andra frispark i ribban sprack hans ansikte upp i ett stort flin. Underbart att se.

Ronaldinho personifierar att sambafotbollen egentligen står för en livsstil – den speglar en typisk brasiliensk inställning till livet. Det intrycket fick jag efter ett par månader i landet på 80-talet. Med en snudd på obefintlig resebudget var det inte direkt några rikemanskvarter jag hamnade i. Men bland de fattiga låg alltid skrattet och glädjen nära tillhands. Mitt kärleksförhållande till brassefotbollen grundlades där i mötena med dessa levnadsglada människor. 

En annan anmärkningsvärd sak med Brasilien var det naturliga förhållandet mellan svarta och vita. Jag blev bekant med en familj där pappan var vit och mamman svart. Det var karneval i stan och alla nio syskonen var hemma på besök. Ett par brorsor var svarta, någon syrra var vit, några var mittemellan – och det var inget konstigt med det. Ett sådant land blir knappast rasistiskt.

Av det förstod jag en sak: Rasism bygger mest på ovana. När möten mellan människor av olika härkomst och ras blir en del av vardagen – ja, då blir rasismen ett ickeämne.
SVEN RUBIN