Mothårs

Av en slump kom webredaktionen i kontakt med Falu kuriren. "Här är nånting för er", sades det. "Er sida handlar ju om Svenne Rubins, och här har ni något som är ganska så närbesläktat". Vi tog oss en titt, och mycket riktigt. Det är inte utan att man finner en hel del av den Rubinska andan i de krönikor som då och då dyker upp i ovan nämnda tidning samt även  i kollegan Södra Dalarnas tidning.

Vi tänkte därför ta oss friheten (med skribentens goda minne) att på websajten presentera delar av kolumnen "Mothårs", närmare bestämt de delar som författats av Lars Wanfors.

2002-07-00 "Livet är en miljard nu"
2002-06-00 "Varför heter det majstånd"
2002-04-00 "Rust never sleeps, sa han!"
2002-01-00 "Att fira nyår på en levande vulkan känns förstås annorlunda"
2001-12-15 "I en blixtmanöver vrider du ratten till vänster och är på rätt sida igen!"
2001-11-24 "Se inte Sagan om ringen!"
2001-10-13 "Tala är silver, men skriva är guld!"
2001-09-00 "Skön är glädjen bland nudiserna"
2001-08-00 "Vart höll lille Brooklyn hus?"
2001-07-00 "För varje stor händelse finns ett antal mindre parallellhändelser"
2001-06-00 "Grattis Sverige på nationaldagen!"
2001-05-26 "Positivismens seger över negativismen"
2001-04-00 "Ur led är tiden"
2001-03-31 "När det ena släpper då tar det andra vid"
2001-03-03 "Rättstavning"
2001-02-03 "Mycket gott i världen är alldeles för få förunnat"
2001-01-05 "Välja, välja, välja"
2000-12-09 "Kapitalförstöring"
2000-11-11 "Positiva saker"
2000-10-14 "Hur lika människor är"
2000-09-16 "Svårare att tycka"

2002-07-00
"Livet är en miljard nu."

Det är lustigt med nostalgin. Ibland infinner den sig mycket snabbt efter att någonting är slut. Som nu den härliga försommaren med bifogad fotbollsfest. Jag saknar den redan.

Nu dröjer det fyra år till nästa gång. Ja, förhoppningsvis inte tills nästa gång det blir en fin försommar, men till nästa fotbolls-VM. Nu måste det ju sägas att det blev väldigt mycket fotboll ett tag. Det var ju inte alls nog med själva matcherna. Det har väl aldrig någonsin tidigare bjudits ett sådant utbud av specialbilagor i tidningarna, dagliga ingående analyser på sportsidorna eller fotbollsmagasin i TV-kanalerna.

Det har tyckts och förståtts sig på och vetats, det har diskuterats, dissikerats och analyserats. Det har varit så många sportreportrar engagerade och upplåtits så mycket utrymme, att det ibland blivit rent av utmattande.

Om allt detta bara skedde vid sidan av matcherna må det väl ha varit hänt, men det gör ju inte det. Det ska alltid finnas en expertkommentator på plats under matcherna. Ofta blir det mer att man diskuterar än att man refererar. Och så i halvlek: tillbaks till expertpanelen i studion. Allt det där snacket påverkar ibland upplevelsen av matchen. Det blir mindre spännande. För akademiskt.

Jag erkänner villigt att mina taktiska och tekniska fotbollskunskaper inte räcker för att hänga med i experternas långa inlägg. Men jag tror inte jag är ensam om det.

En bra metod att återvinna en del spänning i matcherna är att ställa fram stereons högtalare framför TV:n och lyssna på radioreferatet istället. Visserligen expertkommenteras det friskt där också (läs: Ralf Edström), men dels är Ralf kul, dels måste man också hela tiden tala om för radiolyssnarna vad som händer på planen i nuet.

För det är ju just vad fotboll är: en massa "nu" staplade på varandra. Det är ju förvisso också vad själva livet är. En miljard "nu". Och det duger inte att sitta efteråt och försöka rekapitulera alla ²nu² som passerat. Eller att försöka gissa sig till hur alla "nu" som kommer blir. Man får allt se till och hänga med just när det händer.

John Lennon hade en tänkvärd textrad: "Life is what happens to you while you´re busy making other plans." Man får se upp så inte livet bara rusar förbi under tiden som man funderar på vad man ska göra med det.

Samma med fotboll. Det är ingen idé att sitta och analysera och förstå sig på för mycket. Rätt vad det är kommer det ändå ett Sydkorea från ingenstans och slår ut Spanien, Portugal och Italien när dessa är upptagna med att smida helt andra planer. Endast ett är säkert. Brassarna kommer alltid att dansa in på en plan och visa att fotboll är en lek, inte en vetenskap.


Nere på Vanåvallen här i Vansbro ordnar man med fotbollsträning för knattar varje fredag. Döttrarna, 5 och 6 år, är med. Det hela börjar med lite uppvärmning, barnen får slå lite passningar och sedan blir det skott på mål. Efter en del dribbling runt hinder och annat avslutas det hela - efter saftpausen - med match. Allt är naturligtvis härligt att se.

Den tredje fredagen döttrarna är med märks en växande leda hos femåringen. Hon deltar i de olika övningsmomenten med tilltagande passivitet. Så småningom lämnar hon helt sonika planen och söker sig uppför den närliggande slänten. Där växer ängsull som lockar betydligt mer än skjutning
av straffar. 

Och har en börjat så hänger gärna andra på. Snart är dom tre fyra stycken där uppe som går och plockar blommor. Nere på planen börjar en nickövning. När det är som värst deltar endast tre barn i nickandet, medan elva är uppe i slänten och plockar ängsull.

Då tycker tränaren - och jag förstår honom - att det kan räcka:
- Nu får ni komma ner och spela match!, ropar han.
Detta lockar tillbaka alla utom - vänta få se - en, två, tre...fyra.

Författaren har inget särskilt att tillägga utom möjligen att ängsull är enutmärkt blomma att sätta i vas. Den håller sig fin i veckor.

2002-06-00
"Varför heter det majstång?"

Det är högtid. Hög tid att resa majstången. Denna gamla phallossymbol från fornnordiska tider ursprungligen avsedd att blidka fruktbarhetens gudinna. Men varför heter det just majstång?

Det vore ju lätt att dra slutsatsen att man på forntiden reste stången i månaden maj och att den ursprungligen inte alls hade med midsommar att göra. Men att firandet sedan flyttades fram till juni utan att stången bytte namn till junistång. Nu råkar det inte vara så. Istället är det hela fråga om en ren felstavning. Ordet stavades ursprungligen med två s, nämligen majs-stång.

För att finna bakgrunden till detta uttryck får vi gå tillbaks till sekelskiftet (det förra, alltså) och emigrationen till Amerika.

De flesta svenskarna bosatte sig ju i Minnesota, men några sökte sig också till delstaten Iowa - majsens förlovade land. Hektar efter hektar täcktes redan på den tiden av majsodlingar, och många av de ofta jordbruksvana svenskarna fick jobb på majsfälten.

Skörden gick så till att man klippte av kolvarna vid stammen med hjälp av så kallade majs-tänger. Redan här har en del historiker, bland annat Englund, via förhastade slutsatser kommit fram till teorin att det var just dessa skördeverktyg som gav upphov till uttrycket majstång. Majs-tång.

Med dessa majs-tänger, menar anhängarna av denna tes, knipsade svensk-amerikanerna av blommor för sina traditionella svenska midsommarstänger. Det bästa som kan sägas om denna missuppfattning är att den snuddar vid sanningen.

Det är visserligen helt korrekt att relatera uttrycket majstång till grödan majs och inte till månaden maj, men man måste gå ett steg längre för att hitta den verkliga sanningen.

I Iowa firade man sommarsolståndet, liksom i Sverige och i många andra länder. Det som skilde iowabornas firande av årets ljusaste dygn mot svenskarnas var just midsommarstångens utseende. Befolkningen i denna del av landet var ju helt beroende av majsskörden och det var därför naturligt att högtiden präglades av detta. Stången som restes - the cornpole - hade formen av en jättelik majskolv.

Som så många gånger i historien kom här två kulturer att mötas och en ny tradition att bildas. Svenskarna hade sina danser - Små grodorna, Vi äro musikanter osv - och dessa gick hem bland iowaborna. Snart dansade man tillsammans runt majs-stången och njöt av den extra lediga dagen.

Så småningom bidrog svenskarna till att stången fick en tvärslå och därmed som kors en mera religiös betydelse. Stångens form av en majskolv lämnades därmed och man täckte korset med löv och hängde upp kransar, så som den svenska seden bjuder.

Vad som skilde de båda stängerna åt var dock en mycket viktig detalj. Istället för blommor dekorerade man i Iowa stången med - ja, just det - majskolvar. När sedan svenskamerikanerna rapporterade tillbaks till moderlandet om den annorlunda midsommartraditionen over there, så försvann det antagligen ett s på vägen. Därav den felaktiga stavningen majstång. Majsstång är alltså den korrekta stavningen.

Man kan här dra en parallell med en annan majföreteelse - som inte heller den sker i månaden maj - nämligen majbrasan. Visserligen kan väl en sådan ligga och pyra ända in i det nya dygnet första maj, men eldarna antänds ju och brinner upp i april.

Även här har historien förvanskat ett uttryck, i detta fall "Majs brasa". I moratrakten bodde i början av 1900-talet pigan Maj. Hon var vida omtalad för sin formfulländade ändalykt. Anders Zorn tillhörde de som intresserade sig för denna osedvanligt...

Skribenten understryker att man inte ska tro på allt man läser och hör.

2002-04-00
"Rust never sleeps, sa han!"

Blåsippor och tussilago i all ära, men för mej är det verkliga vårtecknet att få ta fram Amazonen ur vinteridet och glida iväg på årets första åktur. Först måste man dock se över en del saker. Kopplingen till exempel brukar vara lite sen i starten. Man trampar liksom luft.

Det brukar räcka med att fylla i olja i en kopp med aluminiumlock under motorhuven. Därefter startar man med hjälp av startmotorn. Efter ett tag brukar kopplingen komma igång. Så icke denna gång.

- Den behöver luftas, konstaterar experten Greven efter konsultation. Låter väl rimligt, tycker jag, även en amazonkoppling kan behöva lite vårluft. Efter en del letande visar det sig att lufta-kopplingen-skruven sitter så pass obökigt till under motorn att till och med skiftnyckeln Bacho passar.

Liggande där med huvudet under Amazonen inser jag dock att min akrobatiska förmåga knappast räcker till för nedtrampande av kopplingspedal samtidigt med stängande/öppnande av luftskruv under motor.

Det är där grannen kommer in i bilen.
- Behöver du hjälp?

Efter att han trampat och jag skruvat en stund ropar han ner till mej att "nu har vi lite koppling, jag provar å starta!".

Rätt vad det är hörs det en smäll. Aj, aj, aj, tänker jag, det lät dyrt!
- Hörde du en smäll så var det lamellerna som släppte, meddelar grannen lugnt genom den öppna vindrutan. Nu har du koppling.

Då han också råkar vara besiktningsman, råder han mej att åka ut och broms igång bromsarna innan besiktningen nästa morgon. Så jag åker ut och bromsar.

Det visar sig att hjulen drar lite till vänster när man tvärstannar. Jag rådfrågar grannen, han tycker ändå det är idé att besiktiga. Han kan ju förresten ta med den dit på morgonen. (Mycket praktiskt, inte minst då jag har den tidiga tiden 7:45.)

Nästa dag - och det som nu följer kan bara hända i en liten ort - är jag till rörmokarn för att få tag på någon grej till duschkabinen:
- Du kör inte Amazon idag, säger rörmokarn.
- Nej, den är på besiktningen.
- Nej, den är på verkstan. Dom ringde och behövde en slang, men jag hade ingen, så nu fick dom beställa från nåt amazonlager i södra Sverige.
- Säger du det?

Följande hade hänt. Grannen hade planenligt tagit med sig bilen till besiktningen. När bromsarna skulle kollas visade sig dessa vara utan anmärkning. Orsaken till att hjulen drog till vänster var bara att vänster däck behövde pumpas. Det var då det hände. Mitt under testet trampar besiktningsmannen bromspedalen rakt ner i golvet. En bromsslang hade brustit! Körförbud på bromsande - förlåt - stående fot.

Besiktningsmannen fick försiktigt, med hjälp av handbromsen (de gamla hederliga Amazonerna hade bara en bromskrets) köra bilen till verkstan för fortsatt behandling.

När grannen kommer över och berättar detaljerna, försöker jag lite lätt:
- Då skickar jag fakturan till Svensk Bilprovning då ... Inte det, nej.
Nåja, räkningen blev inte så saftig, och visst, man kunde ha förlorat bromsen på en långt olämpligare plats än i en besiktninghall.

Senare får jag syn på ett större hål i golvet i trakterna av bromspedalen. Jo, jag tänker först samma sak som ni, men det är inte besiktningsmannen som trampat igenom, det är ett rent rostangrepp. Trist. Men sen helt okej när man efter många om och men äntligen får ut och premiärköra.

Rust never sleeps, sa han! Men det finns ju de som svetsar.

Skribenten förstår plötsligt ägaren av 50-talsamerikanare Neil Youngs gamla LP-titel om rost som aldrig sover. Även hans live-LP Weld (svetsa) kommer här i en ny dager.

2002-01-00
Att fira nyår på en levande vulkan känns förstås annorlunda.

Om man gräver ett hål rakt genom jorden och kryper igenom det hamnar man - inte i Kina. Däremot kommer man upp någonstans här i närheten av Nya Zeeland. Man har väl för sig att ju längre bort man åker, desto mer annorlunda blir det. I det perspektivet är det uppseendeväckande hur lika saker och ting i detta fall är på de båda sidorna. Detta beror förstås i första hand på de kulturella likheterna mellan länderna. 

Den västerländska kulturen blev dominerande här i och med att emigranter från de brittiska öarna började befolka landet i mitten av 1800-talet. Det var framför allt fattiga småbönder och fårfarmare som sökte sig ett bättre liv. Inte helt olikt emigrationen från Sverige till USA. 

När britterna kom hit var landet bitvis befolkat av maorier, ett polynesiskt folk som kommit hit i sina kanoter några århundraden tidigare. De skuffades förstås undan och fråntogs sina rättigheter; till och med rätten att använda sitt språk. En behandling som även vår egen samiska urbefolkning fick känna av. Men liksom samerna har maorierna bokstavligt talat tagit tillbaka förlorad mark. Numera är maorispråket till och med obligatoriskt i skolorna. 

Fler likheter: Taihape, där vi tillbringade julen, är ett samhälle med klara paralleller till exempelvis Vansbro. Där bor cirka 2 500 invånare och liksom Vansbro byggdes Taihape upp för drygt 100 år sedan då järnvägen drogs fram. 

Det kändes förstås bakvänt att fira jul här mitt i sommaren. Mest underligt var kanske ljuset. Först vid halvtiotiden på julafton blev det mörkt. Samma sak på nyårsafton. Att dessutom fira in det nya året på en levande vulkan, som på vintern är skidcentrum, kändes förstås annorlunda. 

Här några fler olikheter: När man beställer en sejdel öl på en pub här är det inte nog med att den bara kostar femton kronor. Nej, barmannen är noga med att fylla på ända tills glaset är så fullt att bara ytspänningen räddar ölet från att inte rinna över på bardisken. Inga trista nivåstreck på de glasen, inte. En annan sak som vore otänkbart i Sverige är firmor som lever på att sätta upp soltak. Detta för att folk ska kunna söka skugga i samband med diverse utomhusarrangemang. Vi vill allt ta vara på den sol vi får. Å andra sidan har vi inte heller världens tunnaste ozonskikt... 

Avslutningsvis, tänk dig in i den här situationen: Efter mycket letande har du hittat en parkeringsplats. Du ska bara lägga i pengar i automaten. Typiskt! Inga småpengar på fickan! Du vill inte offra platsen, samtidigt som du är rädd för lapplisor. Du går in i nämaste butik för att växla. Men, visst ja, i butikerna nära parkeringsautomater brukar dom surt avböja växling. Kanske kan du köpa någonting och få småpengar tillbaka. Men det här är en butik utan billiga smågrejor... Dina tankar avbryts av en expedit som undrar om du vill ha någonting. Med skuld i rösten klämmer du fram att du egentligen bara vill... växla. Åh, säger expediten, utmärkt! Behöver du pengar till parkeringen? Inga problem! Vilka valörer vill du ha? Jo, sånt händer i Nya Zeeland! 

Skribenten kan meddela att även denna sida av jorden också har sina "baksidor", som separata kranar för varmt och kallt vatten, för mycket reklam på tv och radio samt ingen falukorv.

2001-12-15
I en blixtmanöver vrider du ratten till vänster och är på rätt sida igen!

Invanda mönster är svåra att bryta. Ofta oerhört svåra. Särskilt när själva vitsen med invänjningen av ett monster är att man inte ska bryta det. Det ska sitta i ryggmärgen. Ett sådant mönster är att köra bil på höger sida om vägen. Ibland ser man någon bild från trafikomläggningen 1967. 

Det har alltid tett sig komiskt med de gamla amazonerna och folkvagnarna som försiktigt sniglar sig över från vänster till höger körfält. Inte nu längre. Har man en gång gått igenom processen med att byta sida, inser man det blodiga allvaret i när den lilla DKW:n försiktigt pluttrar över vägen för att ge sig in i en ny värld där allt är tvärt emot. Tänk dig själv att du sitter i en bil där först och främst ratten är placerad på höger sida, där växelspaken är till vänster och blinkersspaken till höger. (Gasen och bromsen sitter som tur är där de brukar!) Du står i en korsning på vänster körbana och ska svänga till höger på en flerfilig väg. 

Du försöker övertyga ditt förnuft om att du ska köra rakt över korsande väg, svänga till höger och lägga dig i korsande vägs vänsterfil. Det vill inte ditt förnuft höra talas om. Hjärnan tvingas helt enkelt koppla bort förnuftcentrum och beordra dina muskler att utföra detta tillsynes vansinniga kamikazeuppdrag. Väl över på den korsande vägens vänstersida upptäcker du till din förvåning att det gick bra även denna gång. Du gör bara som alla andra i detta land gör. 

Det är nu det börjar bli farligt! För det är nu du börjar tro att du kan det här. Och det är då ryggmärgen pockar på att få ta över igen. Det är bara det att den är inställd på högertrafik. Du ställer dig i vänsterfil för att göra en enkel vänstersväng. Du väntar tills du får grönt ljus och börjar köra rakt över korsande väg för att svänga till vänster och fortsätta framåt på höger sida. 
- Stopp, stopp! gallskriker hjärnan (fast då har förstås frun hunnit ropa först om hon är med, och det skriket är inte att leka med!). - Jävlar! ropar du och hör barnen i baksätet: Man får inte säga jävlar!, samtidigt som du i en blixtmanöver vrider ratten allt det går till vänster och hamnar på rätt sida igen. The correct side, som folk här har lärt sig att instruera européer. Det kunde ju bli fatalt om de sa: Remember to stay on the right side! Right råkar ju betyda både rätt och just det höger. 

Så småningom kan man emellertid programmera om ryggmärgen, så att till och med den mest inbitne moderat skulle kunna se vänster som det normala. Eller tvärtemot. Här finns det förstås stora paralleller att dra. Tänk så insnöade vi människor snabbt blir. Hela vårt system är inställt på: Det ska vara som det alltid har varit! Det är så lätt att bara rulla på i samma gamla hjulspår. Ett lämpligt nyårslöfte vore väl att försöka bryta några invanda mönster. Vem vet vad det kan leda till? 

Skribenten uppmanar inte folk att pröva på lite vänstertrafik i tid och otid. Det finns lämpligare mönster att bryta! 

2001-11-24
Se inte Sagan om ringen!

Ovanstående uppmaning trodde jag i min enfald skulle räcka. Alltså som råd till dem som liksom jag vill behålla de egna bilderna av Bilbo, Frodo, Gandalf och alla de andra figurerna. Ett antal genomläsningar av böckerna genom åren har ju framkallat en högst privat vision av Tolkiens fantasivärld.

Det har redan tidigare gjorts attacker mot denna personliga Sagan om ringenvision. För några år sedan kom det en tecknad filmatisering, som dock inte blev alltför uppmärksammad. Den var ganska lätt att undvika. Men den här gången blir det värre. Det kan väl inte ha undgått någon - i varje fall ingen som är intresserad av Tolkien - att den nya filmen om den förtrollade ringen har premiär över hela världen i december. Och att det är fråga om en mastodontsatsning. 

Nu är det ju inte säkert att alla ser det här på samma sätt. Personligen går jag så långt att jag en gång klistrade över illustrationer på omslaget till mitt exemplar av Bilbo, visande en hobbit och en goblin. De överenstämmer nämligen inte alls med min egen fantasibild av desamma. Läser just nu böckerna igen för att stärka mig inför den annalkande attacken. Hade inte tänkt på överklistringen förrän äldsta dottern i sin nyfikenhet varit där och flyttat klistermärket. Satte snabbt dit det igen med kisande ögon (för att inte se bilden för tydligt) och gav dottern en reprimand nästa gång jag såg henne försöka flytta på märket. 

Okej, detta må vara aningen extremt. Särskilt som jag vet att det ändå kommer att bli näst intill omöjligt att freda sig under den närmaste tiden. Ja, rent utav under de närmaste åren! Det har nämligen inte tidigare gått upp för mig att den här satsningen omfattar tre (3!) filmer. En för varje del av trilogin. Fick detta klart för mig via en artikel i The Nelson Mail där premiärminister Helen Clark (naturligtvis under en modell av ett av bergstrollen!) kungör att Nya Zeelands regering satsar 40 miljoner kronor på projekt som ska utnyttja filmsatsningen till att på olika sätt göra reklam för landet. 

Filmerna spelas ju in här i Nya Zeeland av den inhemske regissören Peter Jackson. En annan sak jag inte tidigare insett är att det inte alls räcker med att undvika att se filmerna. De kommer naturligtvis att, i likhet med varje ny disneyfilm, följas av en flodvåg av prylar baserade på figurerna i Sagan om ringen. Redan i höstas kom det tydliga indicier på vilken jättegrej det här blir. Då var det smygpremiär över världen på åtta minuter färdig film. Journalister som bjöds in visiterades noga vid ingången och fråntogs kameror och bandspelare. Inget fick läcka ut. 

Det lär finnas massor om det här projektet på Internet, och tolkienfans över världen kan tydligen knappt bärga sig innan premiären. Så alla ser bevisligen inte det här på samma sätt... Skribenten ger ändå rådet att läsa de fyra (!) böckerna i trilogin nu innan det är för sent. 

2001-10-13
Tala är silver, men skriva är guld!

Werner Schneider heter en professor i ämnet människa-data-interaktion. Interaktion. Är det ett nödvändigt ord? Slår man upp interaction i ett engelsk-svenskt lexikon så betyder det växelverkan. Och växelverkan är ett bra svenskt ord som alla känner till. Sådana här direktöverföringar från engelskan smyger sig på. Ordet obsolet, till exempel, dyker upp då och då. På engelska betyder obsolete föråldrad, gammalmodig. 

Är man obsolet om man tycker att gammalmodig är ett bättre ord? Den här typen av ord förekommer i mer eller mindre kulturella sammanhang och i diverse avhandlingar och debattartiklar. Har man kulturella ambitioner är det väl svårt att hålla sig. Och skriver man en debattartikel tror man tydligen att texten får större tyngd om den innehåller svårbegripliga ord. En svår ovana, det där. 

Men tillbaks nu till Werner Schneider. Han får ge sina synpunkter på mobiltelefoni i en liten artikel skriven av "en hårt prövad tunnelbaneresenär i Stockholm med omnejd". Skribenten tar upp det här med att folk helt ogenerat pratar högt i mobiltelefoner om de mest privata angelägenheter. Oskicket förekommer även runt om i landet, lägger artikelförfattaren mycket riktigt till. 

Professor Schneider: 
- Det sker nog helt omedvetet. Ofta är mottagningen dålig och då har folk en tendens att prata högre än normalt. Det är naturligtvis helt ologiskt eftersom det inte alls är säkert att den man pratar med också har dålig mottagning. 
Logiskt, professorn. 
Men sen, framhållande det naturliga i mobiltelefonerandet: 
- Det är ju inget naturligt med det gamla sättet att telefonera, där man först måste bege sig till en plats där det finns en telefon ansluten till ett kabelnät. 
Och: 
- Nu kan man ringa så fort man får en impuls att tala med någon. 
Har det gått så långt att innehållet i den sista meningen är att betrakta som naturligt? Så fort man får en impuls att tala med någon ringer man upp. 

Spelar roll då om man befinner sig i kön till Systemet eller på en fotbollsmatch eller i ett väntrum eller på en restaurang eller i ett tåg. Även om professor Schneider tvår sina händer och framhåller att man bör ta hänsyn till människor i omgivningen, så kan ju mottagningen som han säger vara kass? Och då måste man ju ta i! 

Om man för tio år sedan hade förutspått att folk snart skulle gå omkring och tala i telefon på alla tänkbara allmänna platser skulle man ha mötts av skepsis. Om man dessutom hade tillagt att vi snart kommer att möta personer på trottoarerna som högt och tydligt pratar rakt ut i luften - utan att detta beror på avvecklingen av sinnessjukhusen - ja, då hade folk tvivlat ännu mer. Men nu är vi där: Det kallas hands-free! 

Nåväl. Så här kanske man kan gå tillbaka och fantisera om de flesta innovationer, förlåt, uppfinningar, som vänder upp och ned på det normala. Men det hindrar inte invändningar mot möjligheten att kunna tala med någon så fort man får en impuls. För det mesta har man inget nödvändigt att prata om. Och har man det så är det oftast sagt på tio sekunder. Men Gud förbjude att ett samtal varar i bara tio sekunder. Så då blir det en massa utfyllnad. Och där kommer vi in på finessen med att skriva. Ett brev innehåller information som bearbetats av hjärnan innan den kommuniceras. Länge såg det ut som den skriftliga kommunikationen var på väg ut. Men så kom e-posten. Och mobiltelefonen! 

Om man för tio år sedan hade sagt att snart står folk ute på alla tänkbara allmänna platser och skriver brev - då hade man ansetts som en hopplöst gammalmodig (obsolet) typ som hängde sig fast i det förlegade skrivna ordet. Men nu har ny teknik i kombination med höga telefonkostnader givit detta populära och osannolika resultat. Man använder telefonen till att skriva brev! Det kallas texmeddelanden. 

Skribentens gode vän Leif har en intressant teori: Snart kommer det att på allmänna platser finnas telefonhytter i vilka folk får ställa sig och ringa i sina mobiltelefoner. För att inte störa andra! 

2001-09-00
Skön är glädjen bland nudisterna

Läste nyligen i en rapport att en våldsam poliskampanj pågår i Kazakstan mot alternativa livsstilar. De senaste som råkat illa ut är vänner av författaren JRR Tolkien. Trilogin Sagan om ringen har tydligen blivit mycket populär i forna sovjetrepubliker sedan dessa böcker i samband med perestrojkan blev tillåtna. Allt fler intresserar sig för rollspel kring Tolkiens figurer hoberna, och för några år sedan byggdes till och med en borg i Uralbergen för ändamålet. Nu anser dock polismakten i Kazakstan att människor som klär ut sig till hober inte är något annat än subversiva aktivister. De anklagas för att vara satanister som sysslar med ²mörka ritualer². Enligt den brittiska tidningen Independent on Sunday har många av rollspelarna anhållits. 

Även andra personer med stämpeln ANNORLUNDA, som alternativa konstnärer, homosexuella, punkare och hippies har råkat illa ut. Nog är det paradoxalt att allt detta händer nu, långt efter det att den totalitära sovjetstaten fallit. Vart tog egentligen friheten vägen?

Det är särskilt skrämmande när representanter för en stat, i detta fall polismakten, ger sig på oliktänkande medborgare. Vad är förresten "oliktänkande"? I en diktatur sätter ju diktatorn själv gränserna, men i en demokrati? Kan det gå så långt att majoriteten får definiera vad som ska anses vara normalt, att allt som faller utanför denna snäva ram tillhör oliktänkandet och att polismakten sedan får uppgiften att hålla alla inom gränserna? En vidrig vision. Vi har lyckan att leva i ett samhälle där vi har chansen att få vara de vi är. Vi får tänka fritt och diskutera om vad och vem vi vill. Det är egentligen bara vår egen förmåga - och vårt eget mod - som sätter gränsen för våra handlingar.

Jag säger inte att förutsättningarna är desamma för alla, många har ett sämre utgångsläge. Men vi har ingen övermakt som godtyckligt styr våra handlingar. Så länge vi inte bryter lagar får vi vara de vi är. Även om många är kritiska till tankar och åsikter som skiljer sig från det "vanliga", anses det ändå som en självklarhet att få ha dem. Det måste få vara tillåtet att vara annorlunda. Men var går gränsen? Hur annorlunda får man vara? Svaret måste vara: Hur annorlunda som helst - bara man inte skadar någon annan. Det handlar om tolerans, en viktig egenskap som ständigt måste tränas upp. Och under träningen märker man att det finns mycket att upptäcka och lära av hur de som är "annorlunda" gör och tänker.

Annorlunda är förresten ett synnerligen relativt begrepp. Alla har mer än en gång befunnit sig i en situation då man jämför tämligen vardagliga företeelser med någon och upptäcker att: - Nämen, gör ni så hemma hos er? Inte minst om denne är från ett annat land. Eller kanske bara från en annan landsdel. Huruvida olikheten är positiv eller negativ är mer en fråga om attityd än någonting annat. Saker och ting är oftast i grunden neutrala och huruvida de ska klassas som bra eller dåliga beror mest på ur vilken vinkel man ser dem. Som en god vän brukade säga: - Det är olika!

En närstående person semestrade en gång på västkusten. En solig dag ger han sig ut på en härlig joggingtur längs stranden ackompanjerad av skrikande måsar och skummande vågor som sköljer upp mot den av solbadande människor välfyllda stranden. Plötsligt...får han syn på ett par framför honom som badar spritt språngande nakna! Han upptäcker fler avklädda och det går upp ett ljus för honom: Det är här nudisterna håller till! - Okej, låt inte mej störa, tänker han och lubbar på.

Nästa dag tar han samma joggingtur och har då beslutat sig för att visa prov på både tolerans och solidaritet. Han drar helt sonika av sig sina badbyxor - i steget - och fortsätter springande längs stranden med springaren i full frihet. Lite längre fram solbadar dock folk "normalt", så på med badbrallorna igen för att inte störa någon.

Snart är det dags att vända och springa tillbaks till utgångspunkten. Sammasak igen, när han närmar sig nakenbadarna - av med byxorna bara! Nu möterhan två manliga nudister vilka han ger ett lätt leende för att liksom säga:- Titta, här kommer en av er. Ingen simpel tjuvtittare, heller!Han tycker sig dock ana ett visst tvivel hos de mötande herrarna. Då hantittar ned på sin avklädda del förstår han. Det framgår med önskvärdtydlighet att han inte är någon normalnudist. Solbrännan är helt obefintligdär kroppen normalt täcks av de badbyxor han nu håller i handen.- Nu tror dom väl istället att man är blottare eller nåt, tänker han och klär genast på sig igen. Det kunde ha gått bättre, men visst var det ett ädelt försök?

Skribenten anser att indelningen rätt eller fel är ett överskattat sätt att bedöma världen.

2001-08-00
Vart höll lille Brooklyn hus?

Såg ni programmet i måndags om David Beckham, världens för tillfället bäste fotbollsspelare? Då undertecknad normalt är såld på Brasilien är det ovant att ge detta epitet till en "blek" engelsman, men här råder det ingen tvekan. Det är en njutning att se Beckham. Visst kan han vara aningen anonym ibland, men inte värre än att han i varje match hinner slå ett oföglömligt inlägg eller en genialisk frispark. Hans bollbehandling kunde inte ens överträffas av en brasse. 

För tillfället går det ju dessutom aningen knackigt för sydamerikanerna: Ronaldo är skadad, Rivaldo är "så där", Romario gör visserligen mål men har sin bästa tid bakom sig, löftet Denilson infriar inte riktigt förväntningarna. Utanpå detta har laget haft tre förbundskaptener på ett år. Men det ordnar sig till VM nästa år.

Tillbaks till Beckham. Överhuvudtaget är det just bollbehandling som gör fotbollen till skön konst. Myten säger att man ska vara uppfödd på en fattig bakgata i någon sydamerikansk slum spelande från morgon till kväll i en gränd med en gammal trasig liten boll för att kunna få den här bollkänslan. Myten hålls levande av lirare som Ronaldo, som ju har den bakgrunden. David Beckham visar dock att detta inte är nödvändigt. Med en orubblig motivation och en lysande talang har han nått sitt mål: Att få spela i Manchester United och att bli kapten i landslaget.

Grejen med Beckham är att han i samma person är både individualist och lagspelare. Han är en utmärkt dribbler, men helst lägger han en passning. Han har en klar målinstinkt, men ser han någon i ett bättre läge så lämnar han ifrån sig målgörandet. Det säger mycket att han trots denna roll i laget inte blir anonym. Det är också helt logiskt att Svennis tagit ut Beckham till lagkapten i engelska landslaget trots att han bara är 24 år.

Nu hade man ju hoppats att TV-programmet om David Beckham skulle handla om fotboll. Visst hade man sina misstankar innan, han är ju trots allt gift med en Spice Girl. Men programmet var ändå intressant och gav en till synes rättvis bild av en sympatisk ung människa mitt i karriären. Med en tillika fru, även om Spice Girls knappast är i närheten av den ställning de hade för några år sedan. Det var följaktigen också hon som nämnde att karriären kan vara över lika snabbt som den började. Men även om hon talade i viform gäller detta mer för en popstjärna än för en fotbollspelare. Det finns ju till exempel ingen tränarkarriär att falla tillbaks på för en artist som lagt mikrofonen på hyllan.

TV-programmet innehöll också en ganska skrämmande aspekt. Som tittare frågade man sig vart lille Brooklyn höll hus. Det framgick nämligen att det fanns en Beckham J:r och att föräldrarna hade valt att döpa honom efter en stadsdel i New York. Brooklyn anades i bild vid ett tillfälle och omtalades en gång i ett samtal hemma hos en medspelare till David Beckham. Båda gångerna var grabben "i vägen". Visserligen i skämtsam ton, men ändå. Mest talades det om föräldrarnas karriärer och om vad i synnerhet mamman ville göra med sitt liv. Inte en fråga ställdes om grabben, och hemma-hos-scenerna gav intrycket av ett barnfritt par med ett avkopplat hemmaliv i luckorna mellan turnéer och matcher. Möjligen ville managers och ²rådgivare² att programmet skulle ge en bild av två unga tonårsidoler som visserligen var tillsammans nu - men hur länge...? De hade ju så sällan tid att träffas, så kanske var de snart "tillgängliga" igen.

Och varför störa den bilden med ett barn. Ett cyniskt men logiskt sätt att resonera när tonårsstjärnor framställs i ett pespektiv av "handelsvara". Så var höll nu lille Brooklyn hus? Det mest skrämmande svaret vore förstås att han inte heller i verkligheten fick plats i sina föräldrars hektiska stjärnliv. I så fall är den första versionen att föredra, att Beckham J:r i programmet fick stå tillbaks för kommersiella intressen. Vilket är illa nog.

Skribenten tror att engelska landslaget för första gången sen 1966 blir att räkna med i VM nästa år. Tack vare Beckham. Och Svennis.

2001-07-00
För varje stor händelse finns ett antal mindre parallellhändelser.

I skuggan av de riktigt stora händelserna passerar sidohändelser obemärkt för alla utom de inblandade. Här skapas aldrig några stora rubriker. Såvida inte någon journalist gör en poäng av detta, så att den stora händelsen rapporteras utifrån den mindre händelsens perspektiv. Som när en lokaltidning rapporterar från en stor rockfestival och låter ett par tältande från det egna upptagningsområdet beskriva sina upplevelser. Den här historien utspelas under den i Vansbro stora händelsen Vilda Vansbroveckan.

På lördagkvällen vid vansbrosimningsdansen på Flottaren har frun gjort upp en affär:
- Nu har vi köpt båtmotor!, informerar hon. 
Själv har man varit lite passiv i denna fråga eftersom man tycker om lugn och ro, men en motor är ju till god hjälp om man ska långt. Så låt gå.

Redan nästa dag levereras motorn: En Johnson fyrahästars. På eftermiddagen är det dags för första provturen: transport av barnen tre kilometer söderut till farmor och farfar. Det hela avlöper utmärkt, vädret är njutbart och Johnson puttrar på säkert som ett schweiziskt urverk. Snart passerar man ett sågverk, där det mitt i älven finns ett grund. Passande nog har detta grund markerats med flöten för att simmarna inte skall fastna där. Alltså styr man båten stadigt till vänster mellan grundet och dyktalberna (de heter faktiskt så, de där timmerstockskonstruktionerna som sticker upp ur vattnet). Då rasslar det lik förbaskat till i motorn. Plötsligt rusar den upp till en miljon varv i minuten. Utan att driva båten. Så det blir till att ta i årorna och ro den sista kilometern. Motströms.

På kvällen är det irländsk afton på Flottaren och man upptäcker två saker. Dels att nyheter sprider sig snabbt i ett litet samhälle, dels att man fått två nya smeknamn: Sprinten respektive Brytpinnen. Nästa dag rycker Lars-Örjan (fingerat namn) assisterad av frun ut och lagar. Själv får man uppgiften att köra tillbaks båten hem. Ett ryck i snöret och Johnson puttrar åter som ett sådant där urverk från Schweiz. Snart närmar man sig den fatala platsen från dagen före. Tydligen fanns det stora stenar till vänster om grundet, alltså håller man nu till höger. 

Tror ni man är dum, va! Nej, nu åker man ju söderut, så då håller man ju till vänster igen. Och se, det går alldeles utmärkt. Man lämnar Vanån, rundar udden och kommer in i Västerdalälven. Då dör motorn. Vad är det nu, då? Jo, ett fel som ofta förekommer. Man förekommer frun, ringer upp och säger: 
- Hej, det är Soppatorsken! 
Man tar i årorna och ror de sista två kilometerna. Motströms. Händelsen kommenteras glatt under reggaekvällen i utomhussaloonen vid järnvägsstationen.

Nästa dag ska man träffa kompisar i stugan vid Vanån. Man tänker stoltsera med att komma puttrande i nya Johnson och går ut med bensindunken som frun skaffat och fylleri. Förlåt, fyller i. Man drar iväg, men bara ett hundratal meter. Sedan vill inte Johnson mera. Man drar och drar i startsnöret och driver planlöst omkring ute i vattnet. Frun står på bryggan och driver med en. En klassisk bild. Får ta en klassisk bil istället: Amazonen. Hör innan man åker hur frun i bakgrunden får fart på båtmotorn. Den går länge... länge... Äntligen! Den lägger av. Denna kväll bjuder på rockkonsert, fyrverkeri med mera. Kvällens smeknamn: Roddarn.

Nästa dag hämtar frun Lars-Örjan igen. Han gör ren förgasaren som har sugit i sig skit när bensinet tog slut och instruerar om att besinlocket måste öppnas i ventilationsläge samt tillägger, syftande på mej: 
- Låt int´ han ha båten! 
Man ignorerar detta och drar igång Johnson för att åka och se när de kör snöskoter över älven. Efter femtio meter dör motorn igen. Frun ropar från bryggan: 
- Har du fyllt i bensin?! Har du öppnat tanklocket?! 
- Jaaaa!, ropar man irriterat. Man har ju tänkt på allting. Man pendlar mellan att förebrå sig själv (Lars-Örjan hade väl rätt, man skulle inte ha rört båten) och att skylla ifrån sig (han gjorde väl inte rent nog bra!). Då kommer man på en sak: Bensinkranen.

Skribenten får vara nöjd så länge han slipper smeknamnet Sjunkaren.

2001-06-00
Grattis Sverige på nationaldagen!

Jaha, då var det Sveriges nationaldag igen då. Ja, inte officiellt förstås, men i praktiken är midsommarafton Sveriges nationaldag. Fråga svensken vad han tycker allra bäst om med Sverige, och det spontana svaret från de flesta blir: Sommaren! Visserligen följer snabbt någon bisats typ: "... om det nu blir nånsommar...". Men det är bara just en - bisak. Det som räknas är det spontana svaret.

Så stark är drömmen om den svenska sommaren att det bara behövs några få varma försommardagar med syréner och hägg, för att drömmen sedan ska hållas levande ända in i augusti. Detta bevisas ju - snarare än motsägs av - att reaktionen blir så stark när denna dröm inte går i uppfyllelse. Det är klart att vi blir besvikna då. Vi vill ju så gärna kunna sitta i gräset utan att det är blött, bada i vattnet utan att det är kallt, gå klädd i shorts och sommarklänning utan att frysa benen av oss eller sitta ute och konstatera vad varmt och skönt det är trots att klockan är tio på kvällen. Klart man blir besviken. Men å andra sidan, är det inte just sommarens oberäknelighet som gör drömmen så stark? Det är ju när solen kommer på oväntat besök mellan skurar och plus 5 -10 som den känns som allra skönast.

För vid sällsynta längre värmeböljor reduceras drömmen betydligt och, tro det eller ej, det börjar på sina håll till och med sväras över hettan. Man tror, man tror helt plötsligt inte på sommaren längre. Men den tiden är avlägsen nu så här i midsommaren. Värmeböljor brukar komma mot slutet av sommaren, om de alls gör det.

En perfekt midsommarafton borde vädermässigt se ut så här: När man tittar ut genom fönstret på morgonen regnar det. Allt pekar mot att det blir en grå småkall dag. Fina möjligheter att fälla omdömet: Typiskt! I samband med att midsommarbestyren kommer igång - kransbindning och sånt där - börjar himlen mot alla odds ljusna lite. Det slutar regna och tro det eller ej det känns varmare. Så man tar av sig en av tröjorna. Framåt mitt på dan spricker det så plötsligt upp och resten av midsommaraftonen blir så kalasfin, att man går omkring och riktigt frossar i positiva inlägg: " - Men, vilken tur vi hade med vädret!" eller " - Kan du förstå att det sprack upp!" eller " - Tänk om det fick vara så här fint på midsommaraftnarna!".

Nu är vi ju ändå inte mer än människor, så inläggen övergår så småningom i ett och annat: "- Men nog hade det varit typiskt om det fortsatt regna!" eller " - Fast ifjol var det allt bra kallt!". Men ändå!" Vidare blåser det under dagen en lätt ljummen vind så att flaggorna får det rätta fladdret. Och då är vi tillbaka till det här med nationaldag. Ställde man frågan: - Vad förknippar du svenska flaggan med? skulle svaret från de flesta bli: - Sommar och blå himmel! Inte så konstigt, kanske. Svenska flaggan matchar ju solens och himmelens färger ganska bra.

Så upp med flaggorna bara, och låt dem sitta där hela midsommarhelgen. Och skulle de i all glad och gamman råka glömmas bort över natten, så var väl inte det hela världen heller. Det här är ju ändå folkets nationaldag/helg och inte någon centralt proklamerad sådan. Finns det egentligen någon riktigt bra anledning att fira den officiella? Läste någonstans att den nationaldagen som inträffar tidigare i juni faktiskt är ett kommersiellt påhitt från någon gång kring förra sekelskiftet. Någonting att locka folk till Stockholmsutställningen med, tror jag det var.

Varje år när den officiella nationaldagen inträffar uppstår det en debatt om varför vi inte firar den dagen som andra länder gör. Och då jämför man med Norge, som i likhet med USA, Frankrike och möjligen några fler länder firar dessa dagar rejält. Så varför gör inte vi det? Jo, dels firar de här tre länderna någon konkret händelse i landets historia, dels finns väl där ett starkare drag av nationalism. Och skulle vi ha för lite av det sistnämnda så är väl inte det någonting att skämmas över. Det ligger nog inte för oss svenskar att ställa till med stora parader och spektakel för att visa att vi är stolta över vårt land. Nej, låt oss fortsätta fira vår midsommar - vår riktiga nationaldag - då vi verkligen har någonting att fira: Ljuset. För ljuset i allmänhet och sommarsolståndet i synnerhet har vi firat sen urminnes tider. Det är då svenskarna utav bara farten och utan att knappt tänka på det kommer samman och blir som "en hel stor familj".

Då sjunger vi de riktiga nationalsångerna till SOS (sill och snaps) - de som hyllar sommaren och drömmen om densamma, läs: Evert Taube. Men endast i undantagsfall den där som förhärligar den mörka tid i Sveriges historia då föräldrar ute i Europa hotade sina barn med: - Om du inte är snäll så kommer svensken! Och förresten, det här snacket om att nazisterna skulle ha lagt beslag på flaggan så att den skulle ha blivit en symbol för främlingsfientlighet bullshit! Så är det väl inte. Svenska flaggan är ju jättesnygg; ett stycke gult och blått tyg som perfekt matchar sol, himmel och moln där den vajar däruppe i stängerna.

Skribenten hoppas att midsommaraftonen artar sig som i idealexemplet här ovan. Om inte så gör den säkert det nästa år istället. Drömmen lever!

2001-05-26
"Positivismens seger över negativismen"

Redan när jag ringer till brandkåren förstår jag att fara är å färde. När jag anmäler tändning av egen majbrasa kommenteras detta högljutt och glatt av såväl fru (- bra att du varnar dom! Ha, ha, ha, ha!) som barn (instämmandes i mammas något häcklande skratt). När jag så anger platsen för brasan som liggande mycket nära älven - ja, till och med bitvis i densamma - tilltar skratten bakifrån och jag får så gott det går skärma av telefonluren med handen. Det är ju ändå brandchefen jag talar med.

Redan här kan man ana en viss symbolik i situationen.

Det ligger kamp i luften.

Det är nu jag i ett ögonblick av klarsyn inser att några fattiga pappkartonger och de kassar med pappersavfall jag snuvat källsorteringen på inte kommer att räcka till för att få fjutt på den stora väntande högen av röjd sly och ungskog.

In i bilen. Ner till macken. Inköp av en flaska tändvätska.

Läget åter under kontroll.

Väl på plats vid majbrasan upptäcker jag att minuskontot utökats med det faktum att älven stigit ytterligare en bit, vilket innebär att en ännu större del av brasan nu står med fötterna i vattnet. Nåja, på med tändvätska över kartonger och papper, eld på en tändsticka och: Brinna, brinna, brinna!

Mycket stark eldutveckling.

På skrämmande kort tid.

- Hur går det!? ropas det (skade-?)glatt från frun som varit och hämtat granne med barn.

Grannen ska visa sig bli till ovärderligt stöd i såväl kampen mot elementen eld och vatten, som i de tidigare berörda kamperna man-mot-kvinna och optimist-mot-pessimist.

Till pessimistfalangen ansluter sig nu fader som dyker upp på spelplatsen med oerhört negativa kommentarer typ:

- Hur fan ska ni få eld på en brasa som står mitt i älva´! Ha, ha, ha, ha!!

Eller:

- Ja, den där majbrasan går då till historien!

Grannen visar då bevis på genuin solidaritet genom att tyst säga:

- Jag ska hämta lite grejer.

När vi sålunda försvinner för att hämta lite "grejer" börjar en viss otålighet visa sig från barn och fru i åskådarposition:

- Kan vi inte åka till brasan i Dalasågen i stället!

I detta läge leder falangen kvinna-pessimist på poäng.

Grannen går och hämtar överblivet virke, spillolja och en och annan lättantändlig vätska, medan jag tar en titt i boden där jag vet att det finns däck. Men alla utom ett visar sig vara fälgmonterade, och det enda lösa däcket är ett fullt användbart sommardäck med hyfsat mönsterdjup.

Michelin, dessutom.

En kort sekunds tvekan...

Nej, det måste offras.

Tillbaks till brasan. På med "grejerna":

- Nu ska ni få se på grejer!

Mycket otålighet till svar från åskådarposition och från fader till och med ett:

- Nej, nu måste jag åka hem om jag ska hinna se valborgsfirandet på tv!

Grannen skvätter på det sista lättantändliga, gör sedan i ordning en fackla och slänger den på brasan. Men, nej, den slocknar under luftfärden!

I ett läge av desperation tänder jag eld på lite gräs i en slänt. Det visar sig vara en hit! Barnen blir förtjusta. Roligast hittills!

Under tiden har grannen varit och hämtat nåt nytt intressant i dunkform och plötsligt: Poff! En eldslåga exploderar upp mot skyn och slickar så när molnen i ändan. Hurra!

Efter en stund tar det sig i Michelin och en svart rökpelare stiger mot skyn. Fram med mobiltelefonen. Ringa fader:

- Om du går ut nu så ser du röken från brasan!

Fader går för att kolla om röken syns och återkommer med:

- Det var som själva... Grattis!

- Tack!

Brasan brinner utmärkt.

- Titta barn!

Men var är dom då?

I grässlänten, förstås. Vad är väl en majbrasa mot en spännande gräsbrand?

Skribenten tvingas efter en halvtimme se elden falna och dö, men betecknar ändå det hela som en seger för optimismen.

2001-04-00
Ur led är tiden.
Jaha, då har man skruvat fram klockan igen då. Och försökt tänka ut hur det egentligen blir.
- Vänta få se nu, får man sova en timme längre i morgon... Eller blir det tvärtemot? Jag brukar roa mej med att plocka fram en gammal DN när det är såna här omställningstider. Tidningens förstasida dominerades den dagen av ett oerhört ambitiöst försök att förklara hur det egentligen blir dagen efter framvridningen. Fast då var det förstås fråga om tillbakavridning; tidningen är från oktober.

Överskriften lyder: "I natt ställer vi om klockan". Under detta står: "Ställ tillbaka klockan redan i kväll så får du sova en timme extra i natt". Klarar detta påstående en logisk prövning? Knappast. Men man kanske förutsatte att det var en väckarklocka som ställdes tillbaka.

Artikeln tar sedan hjälp av tecknade klockor och en dito man som har så bråttom till och från jobbet att slipsen flyger bakom ryggen på honom, för att förklara vad som händer vid tidsomställningen. Så här står det: "När du på måndag åker till jobbet klockan 07 har morgonsolen hunnit en timme längre upp än i fredags". Och? Om man åker till jobbet 09 då. Eller inte alls? Längst ner på spalten står ett betryggande "Så går det till" i fet rubrikstil. Bra. Nu ska det väl klarna.

Här försöker man med hjälp av en tidsskala och en uppåtgående sol visa hur solen stiger oberoende av när vi går till jobbet. Som om man inte redan visste att solen fullkomligt skiter i när en annan går till jobbet. Spaltens avslutning är inte dålig: "Precis samma effekt skulle uppstå om vi helt enkelt gick upp och började arbeta en timme tidigare än vanligt, men då skulle inga tidtabeller stämmalängre".

Det avslutande påtåendet skulle definitivt klara en logisk prövning. Nej, för att få någon riktig klarhet i den här frågan finns det nog bara en sak att göra. Ringa Fröken Ur morgonen efter klockändringen och få klart besked.

Numer flyttar ju hela Europa, i varje fall EU, klockan samtidigt en timme åt vilket håll som nu är aktuellt. Inklusive Storbritannien. Men det är ju där tiden så att säga börjar. I Greenwich. Och eftersom en del länder i världen inte flyttar sina klockor en timme två gånger om året, så måste ju rimligen tiden stå stilla också i Greenwich. Om det ska bli någon ordning alls. Måste vara krångligt värre för greenwichborna. Och någon ändring lär det knappast bli heller. Det enda riktigt tunga argumentet som framförts mot sommartid är väl att kornas dygnsrytm kommer i obalans. Men nu finns det ju snart inga kor kvar i Storbritannien, så daylight saving time lär vara ohotad. 

Så, nog är tiden ur led allt. Och urled är den också. Det här är den tiden på året då det verkligen kan bli segt. Visserligen har det varit härliga vårdagar nu ett tag, men vi har fortfarande hela april kvar plus, om det vill sig illa, större delen av maj innan den riktiga värmen kommer. Om den nu gör det alls. År 2000 går ju till historien som det år då vädret var exakt lika hela året. Lika dåligt.

Men nu ska man inte klaga. Den här våren är som sagt härlig. Det är gott om snö och soligt. Som gjort för diverse vinteraktiviteter. Som att åka snöskoter. Det är ju verkligen groovy. Särskilt när man får ge sig ut på orörd terräng. Nu vet jag inte om detta är att rekommendera. Eller om det ens är tillåtet. Det kan ju dessutom vara riskabelt. Så även om man i längden (och i baken) kan bli less av att skumpa fram på skoterlederna, så bör man nog överväga farorna innan man ger sig "off pist". Möjlig rubrik: Skoterförare led av leda. Åkte av led - avled! Ur led är skotern... Men det behöver ju inte gå så illa. Man kanske bara kör omkull och vrider sta armen lite. Ur led är armen.

Skribenten ber om överseende om en del otillåtet dåliga vitsar smugit sig in i texten.

2001-03-31
"När det ena släpper då tar det andra vid." 
Ovanstående citat känns igen från en humoristisk scen kring matbordet i tv-serien Hemsöborna. När det ena släpper då tar det andra vid. Just så var det nog på den tiden för mer än ett sekel sedan. "Det ena" fick den tid på sig det behövde för att släppa och "det andra" hade tålamod nog att vänta lite innan det prompt skulle ta vid. 

Diskussionen vid matbordet på Hemsön handlade, så vitt jag minns, om att när säsongen för ett visst fiske gick mot sitt slut tog ett annat fiske vid. Inte på grund av att det fanns någon särskild lag som reglerade detta, utan för att man genom växelfiske bidrog till att hålla beståndet uppe. Man tänkte långsiktigt och i samklang med naturen. Ett tänkande som ständigt återkommer i Hemsöborna. 

Nu kan man ju fråga sig vad Gusten och Norman - Hemsöbornas mästerfiskare - skulle ha gjort om de haft ekolod och andra moderna hjälpmedel att tillgå. Det hade säkert varit lockande att tänja lite på principerna ibland och sätta fiskbeståndets bästa åt sidan. 

Just i detta ligger lite av teknikens förbannelse. Man kan i dag tack vare ny teknik exempelvis ta upp mer fisk än man borde. Då gör man det. Med ekologiskt katastrofala konsekvenser som följd. 

Vidare kan man köra fort. Man kan gå isär. Man kan spela högt. Man kan ladda ner. Man kan... 

Så då gör man det. 

Sommar vill man ju ha nu. Då finns möjligheten att ge sig av på charterresa till något hägrande mål. Eller att i varje fall bli lite sommarbrun i närmaste solarium. 

Tänk, vilka möjligheter vi har i dag! Inte behöver vi vänta till dess att vintern släpper sitt tag inte. 

Samtidigt får man ju se upp så att inte alla dessa möjligheter skapar ständig stress och oro. Ibland kan det nog vara bäst att försöka stålsätta sig och vänta. Helt enkelt avvakta tills det ena släpper och det andra tar vid. 

- Stopp där! 

Det är ens inre röst som invänder. 

- Du, säger den till en, så där har väl aldrig du resonerat. Var det inte du som ändrade "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" till "Den som väntar på något väntar alltid för länge!"? 

Visst ja, så var det. Okej, då kan vi gå över till det här med semlor i stället. Nu för tiden kan man köpa sådana redan i januari! Visst är det toppen! Det må så vara att fettisdagsbullen är avsedd för just fettisdagen, denna sista "ätaredag" innan fastan inträder. Men semla är ju så gott! 

Hemska tanke om man bara fick äta detta delikata bakverk en enda dag om året. Undrar hur många gånger frågan "- Va! Har ni redan börjat med semlor!?" yttrats genom åren under första semmelveckan på landets konditorier. Rätt reaktion vore: " - Semlor! Inte en dag för sent." 

När det ena släpper då tar det andra vid. Förutsatt att det ena slutar i tid. 

Ishockeyn borde ju rimligen sluta innan det är dags för fotbollen, och vice versa. Men icke. 

Häromdagen frågade jag min elvaårige brorson Emil hur det gick för honom med hockeyn. 

- Den är slut för säsongen. 

- Jasså redan, det var ju synd? Men, tröstade jag, snart är det väl dags för fotbollen igen? 

- Det började vi med i januari! 

Självklart! I höst blir det likadant. Fast tvärtemot. Man kan göra is inomhus, så då gör man ju det redan i september. Så då kan ju inte ishockeysäsongen räcka längre än till februari. Logiskt! 

Julen! Där har vi verkligen en sak som börjar för tidigt, eller hur! Men det finns värre exempel än Sverige. En person från Plymouth vid den engelska sydkusten berättade att när sommarsäsongen är slut för de stora strandhotellen där - då börjar julfirandet. Redan i oktober fylls hotellen av tillresta som tjuvstartar julfirandet. 

Det där kanske inte är så dumt tänkt. Börjar man så tidigt hinner det kanske bli roligt igen när ordinarie jul kommer. 

De som tvärtemot förlänger firandet med att till exempel hålla utegranen vid liv har ryggen fri. Julen varar ju - som bekant - ända till påska! 

Vilket osökt för tanken till följande händelse. En person från Vansbro kommun väntade ända till påsk innan han bestämde sig för att granen skulle dansas ut. 

På kvällen betraktade en av festdeltagarna skeptiskt den vissna granen och sa till lägenhetsinnehavaren: 

- Nog är det dags att slänga ut den där allt. 

- Ja, den har ju stått där ända sedan jul. 

- Jo, det förstår jag, svarade festdeltagaren. 

Varpå lägenhetsinnehavaren preciserade: 

- Julen förra året, alltså! 

Skribenten erkänner: Efter att ha skrivit klart denna spalt åkte han raka vägen ner till Håkanssons Konditori och köpte sej en, nej två, semlor. På en måndag! Mitt i fastan! 

2001-03-03
"Sissta hemmamatchen för säsongen!" 
EU har utlyst innevarande år till ett språkår. Då kan vi väl passa på att låta rättstavningen göra comeback. Fler och fler exempel visar att stavningen för en vacklande tillvaro. Detta inte minst i offentliga sammanhang. 
Jag vill inte trampa någon på tårna. En del har lätt för att stava, andra har svårare. Inget underligt med det. Men då måste väl strävan vara att offentliga saker skrivs av dem som tillhör den första kategorin. 
Ter sig möjligen denna åsikt lite gammalmodig? 
Ojdå, då är det verkligen illa. 
Till och med inom utbildningen för lärare tycks rättstavning vara på väg att bli passé. En bekant gick nyligen lärarhögskolan. Denne fick uppmaningen av en lärare att inte klaga för mycket på felstavning hos sina blivande elever. 
Det kunde nämligen hämma dem! 
Den här utvecklingen kom smygande för så där en tjugo år sedan. Det kunde vara en dagens rätt på en restaurang eller en rubrik i en tidning som var felstavad. Just i sådana sammanhang syns ju felen som bäst. När någonting ropas ut i fet stil. Typ: Lokalen är abbonnerad i kväll. 
Okej, ett ord som abonnerad är ett orättvist exempel. Det är svårstavat! Jag slog själv upp det för säkerhets skull. Man bör ju inte stava fel i en text som har så tydlig besserwisservarning som den här. Och det var tur att jag kollade! 
Men det är ju det jag menar. Om man ska skriva en skylt, affisch eller liknande och är det minsta osäker på något ord, då får man allt vara så god och slå upp det i en ordbok. Eller rådfråga någon. Eller i varje fall dubbelkolla. 
Hade den som skrev den överst citerade affischen, "Sissta hemmamatchen för säsongen", dubbelkollat så hade misstaget förhoppningsvis inte skett. Det var visserligen enbart i den lilla orten Bräcke affischen förekom. Men ändå. 
En närmare titt på exemplen tidningar och menyer kan vara på sin plats. 
En gång fanns det ett yrke som hette korrekturläsare. Denne var ansvarig för att det som trycktes i tidningarna var rättstavat. Sedan länge för korrekturläsaren en tynande tillvaro. Förmodligen bestämdes det någon gång att rättstavning - det kunde man spara in på. De enskilda skribenterna och redigerarna kunde ansvara för detta. 
Det fixar de också, men i hastigheten kan det ju lätt uppstå slarvfel. Det var då korrekturläsaren rättade till det hela - innan det var för sent. 
Och det är ju just det som är grejen! Man dubbelkollar med någon innan man visar upp resultatet för allmänheten. 
Då skulle man slippa läsa i en stor annons i landets största tidning att en artist spelar på anexet i Globen. 
Då skulle man slippa att se alla tänkbara stavningar på entrecôte och lasagne på matsedlar här och var. 
Eller baguette. 
Från en vägkrog utanför Arboga kommer varianten baguett. 
- De e felstavat. De ska va ett te! 
- Nej, det ska va två t! 
- Nej, bara ett te, ette´ t. 
- Ska de va tre t? 
- Nej! Bara ett te! 
- Nej, nog ska de va två t. 
- Men då blir det ju tre! 
- Nej, om det är ett nu och det blir ett till, då blir det ju två. 
- Men det är ju redan två. 
- Nej ett! 
- T? 
- Nej E! 
En fullkomligt onödig disskussion. Förlåt, diskussion. 
Nu tror jag att en snar lösning på allt det här är på väg. 
I veckan kom nyheten att inte bara EU utlyst ett tema för året. Den svenska regeringen är inte sämre utan utropar 2001 till ett fysiskt aktivitetsår. 
(Hoppas nu inte detta medför alltför många fysiska aktivitetssår!) 
Samtidigt är ju det innevarande året ett stort skidår för Sverige. Ingen kan ju klaga på hur Per Elofsson har använt sina stavar. 
Kunde man inte slå ihop dessa tre? Kombinera EU:s språkår med regeringens fysiska aktivitetsår, och låta aktiviteterna bestå av skidåkning. Då måste ju resultatet bli: RÄTT STAVAT! 
Skribenten erkänner motvilligt att han en gång var ytterst ansvarig för felstavningen dublett på ett singelomslag tryckt i 500 exemplar. 

2001-02-03
"Mycket gott i världen är alldeles för få förunnat"
Många gånger framstår världen som oerhört orättvis. Det finns godbitar och glädjeämnen som bara en begränsad skara får ta del av. Den förkrossande majoriteten av människor kommer aldrig att ens få höra talas om vissa saker. 
Ta bara en sån företeelse som Fimpens utsände. Vem vet någonting om honom? 
Inte många. 
Inte underligt, eftersom hans arbetsområde är begränsat till Vansbro. Och då talar jag inte ens om kommunen, utan bara Vansbro samhälle. 
Och som om inte detta skulle räcka, så måste man även vara medlem i Vansbro Allmänna Idrottsklubb för att ta del av hans verk. Hans forum är nämligen VAIK-bladet - en publikation som bara ges ut två gånger om året. 
Vem är då Fimpens utsände? 
Ingen vet. Eller, många vet, men det är ändå liksom hemligt. Särskilt som den personen man tror sig veta att det är råkar vara hemlighetsfull av sig. 
Och ödmjuk. 
När man möter honom på samhället efter att ha avnjutit hans senaste alster och yttrar någon kryptisk komplimang (för man är ju inte till hundra procent säker på att det är just han som är han) får man ett pillemariskt leende till svar. 
De flesta har nu räknat ut att Fimpens utsände är en skribent. En kåsör. 
Hans pseudonym kommer från en mytomspunnen byggnad i Vansbro som kallas just Fimpen. Den är en mindre förlängning av ett hyreshus och då den har annan färg än övrig huskropp är liknelsen med en fimp inte alls dum. Särskilt om man syftar på fimpar från Commerce utan filter vilka, i varje fall tidigare, förekom flitigt där. 
Namnet Fimpens utsände ger en god beskrivning av vad kåserierna handlar om. 
Med utgångsläge från Fimpen, och dess hyresgäster, presenterar han sina - som han kallar det - tanketänkerier och små reseskildringar i sina egna patenterade formuleringar. 
Här är ett exempel från en krog i Lund: "Vid bardisken kan man också hitta en och annan bedagad vinlady på 55 plus, med så mycket spackel i fejset att man kunnat täta Öresundsbron med det." 
"I bland har jag faktiskt själv lekt med tanken att testa Fimpens enda raggningsknep på någon av lokalens alla ensamma damer. Ett raggningsknep som går ut på att man travar fram till damen i fråga och lämnar över en femhundring, samtidigt som man säger: 
- Här har du 500 spänn. Sup tills jag blir snygg!" 
Hittills verkar inte detta knep ha lyckats. I en annan krönika utvecklar den övertygade ungkarlen sin misstänksamhet mot kontaktannonser. Vem vet vad som egentligen åsyftas med uttrycket mysig hemmakväll? 
"Det som är mysigt för någon annan, behöver ju nödvändigtvis inte vara mysigt för mig. Man kan ju faktiskt träffa på någon som tycker det är mysigt att linda in sig i folie och tala i tungor vid fullmåne. Eller som sätter likhetstecken mellan en mysig hemmakväll och att sitta tillsammans i mörkret och desarmera landminor." 
"Så det får nog bli till att skaffa sig ett husdjur i stället. Ett husdjur som gillar maltwhisky, poker och Gene Hackmanfilmer, och som hugger besinningslöst om man motionerar den." 
Fotboll ligger Fimpens utsände varmt om hjärtat. Han kommenterar kunnigt från säväl världsarenorna som Vanåvallen. Däremot är exempelvis skytte ingenting för honom: "Enda gången jag kan förmå mig till att gilla skjutvapen är när de förekommer i västernfilmer, men då gillar jag dem desto mer. Ja, faktum är att om jag hade haft en son, så skulle han ha hetat John Wayne... och om jag hade haft en dotter skulle hon ha hetat Clint Eastwood." 
Fimpens utsände är en obotlig lokalpatriot. Det hindrar honom dock inte från att med kärleksfull distans uttrycka sig så här i en insändare i FK med spådomar inför det nya året nån gång på nittiotalet: 
"Någon påstår sig ha sett en folksamling på Järnvägsgatan efter klockan 18.00. Ingen tror honom." 
"Vansbrosimningen är på väg att ställas in, då temperaturen visar femton å fem. Men eftersom, resonerar man, femton å fem är lika med tjugo, så fullföljs den och vinns av en eskimå, tätt följd av en eskimö." 
Och så vidare. Ni som vid det här laget fattat tycke för denne eminente kultskribent kanske kan utverka en prenumeration på VAIK-bladet via klubbens kansli. Nästa nummer av bladet kommer i mars. 
Skribenten anser att Fimpens utsände är en utmärkt uttolkare av den speciella humor och jargong som finns i Vansbro. 

2001-01-05
Nyårsdikt inför valåret 2001. 
VÄLJA, VÄLJA, VÄLJA 
V älja, välja, välja Välja, välja, välja Man har inget annat val 
Välja, välja, välja 
Välja, välja, välja 
Man får lida sina kval 
Valfrihet har ingen sett 
Åtminstone inte jag 
Man får välja säkert hundra 
gånger varje dag 
Vare sig man vill det eller ej 
Får man bestämma sig 
Vilken härlig tid 
Den vi lever i 
Vi får ta beslut 
Vi aldrig fick förut 
Vi får själva kryssa i 
Teletransportör 
Elleverantör 
Inget mer förmynderi 
Heder åt regeringen 
Som starta´ avregleringen 
Inga kor är heliga 
Vi ägde ju Telia! 
Sen köpte vi det igen... 
Aktier för vanligt folk 
Lät ju bra, sen kom det smolk 
I glädjebägaren 
Välja, välja, välja 
Välja, välja, välja 
Man har inget annat val 
Välja, välja, välja 
Välja, välja, välja 
Man får lida sina kval 
Ingenting är valfritt 
Man måste välja allt 
Torsk eller pyttipanna 
Kanske pitepalt? 
Ångest för beslut 
Tänk om man väljer fel 
Jag tror jag passar 
För min del 
Snart så kan man säkert gå 
Till nån typ av valbyrå 
Där nån slags expert 
Väljer allting rätt 
Snart så finns det hjälp att få 
Förutsatt att du har rå´ 
En sak kan du lita på 
Goda råd 
Blir dyra då 
Välj ett nytt utseende! 
Det är normalt beteende 
Välj en egen stil 
Välj en ny profil 
Välj ett annat leende 
Har du några kilogram 
Som du önskade försvann? 
Vi kan ta hand om det 
Välja, välja, välja 
Välja, välja, välja 
Vi tar hand om dina val 
Välja, välja, välja 
Välja, välja, välja 
Vi tar över dina kval 
Vi kan välja väg åt dig 
När du reser bort 
Vi kan välja vin åt dig 
Rött eller vitt, sött eller torrt 
Vi kan välja allting 
Ifrån partner till parti 
Och du blir pank och fågelfri 
Välja, välja, välja 
Man har inget annat val 
Välja, välja, välja 
Man får lida sina kval 
Ingenting är valfritt 
Man måste välja jämt 
Det här är allvar 
Det är inget skämt 
Vare sig man vill det eller ej 
Får man bestämma sig 
Ända in i graven måste man 
besluta sig... 
Valurna... 
Kan det va´ nånting för mig? 
Skribenten intygar att det aktuella ämnet är hans eget fria val. 

2000-12-09
Vi lever i en tid av kapitalförstöring.
Kapitalförstöring... 
Vilket ord egentligen. Rent konkret betecknar det möjligen när folk bryter sig in i bankboxar, varvid en färgbehållare exploderar och förstör pengarna. 
Mer abstrakt är det väl att man slösar bort pengar på onödiga saker. Vilket måste betyda att man har tillgång till mer kosing än vad som egentligen behövs. 
Och det är ju bra. 
Men nånting över blir det ju inte. Varvid man tycker att man har det så dåligt ställt. Pengarna räcker inte till mer än "livets nödtorft". Så har det säkert varit i alla tider. Skillnaden är väl att det som kallas "livets nödtorft" aldrig har innefattat så många prylar som i dag. Den så kallade hyggliga standarden är hyggligare än någonsin. 
Man kan ju jämföra med någon som råkat bli född på en plats på jorden där det knappast finns någonting av det vi kallar "någonting". Då skulle vår nödtorft verkligen framstå som det överflöd det är. 
Men det är förstås en annan fråga. 
Vi är då i alla fall lyckliga över vår högst hyggliga standard! 
Inte det heller...? Nehej, men det är också en annan fråga. 
Nu var frågan kapitalförstöring. 
Då tar vi mobiltelefonen. Snacka om kapitalförstörare! Vilka skyhöga telefonräkningar har inte betalats in till telefonbolag under de senaste åren. Och så djävulskt uträknat det är! När man väl är i gång och pratar så pratar man ju som vanligt, även om det kostar sex kronor minuten. Man kan ju inte vara oartig och försöka bryta av samtalet i förtid. Snarare tvärtom. 
För man vill ju inte verka snål! 
Tänk så många samtal man aldrig skulle ha ringt - och aldrig skulle ha behövt ringa - om man inte haft någon telefon med sig. Då säger vän av bärbar telefon: 
- Men det är ju så bra med mobilen. Du kan ju vara anträffbar jämt! 
- Är det bra, det? 
- Ja, det är det väl... Och det finns andra exempel också! Du kanske är ute och går i skogen. Plötsligt händer det något som gör att du behöver hjälp. Du kanske får en infarkt... Eller... Det kommer en björn! 
Det kan säkert dyka upp en björn, men finessen med att komma undan - till exempel till skogen - är väl just känslan av att vara bortkopplad från allt. 
Förresten undrar jag om en mobiltelefon hjälper mot en björn. De är ju så små numera. (Telefonerna, alltså.) 
En annan sak med nallarna (telefonerna, alltså) är att de måste bytas ut titt som tätt, om man ska följa alla moden och modem. Visserligen ser det ut som om mobiltelefoner i princip delas ut gratis, men någonstans tas förstås pengarna tillbaka. 
Elektronik är över huvudtaget ett lömskt område. Man tror ju att det är så här: Saker blir bara bättre och bättre, ändå sjunker priserna. Det sista stämmer ju. Och det första till viss del. Ta en bärbar cd-spelare till exempel. Nu finns det så kallat "skakminne" som gör att man till och med kan springa omkring i skogen och lyssna på musik utan att cd:n "hoppar". (Då får man förstås vara beredd på att man inte hör om mobilen ringer... Eller om en björn prasslar i buskarna...) 
En sådan cd-spelare inköptes av undertecknad. De förra två hade gått sönder efter cirka tre år vardera, och det visade sig vara dyrare att laga dem än att köpa en ny. Så är det alltid. 
När jag skulle betala förvånades jag över att expediten inte försökte sälja på mig en sådan där extraförsäkring som träder in när ettårsgarantin trätt ut. Vad berodde nu detta på? Jo, man hade slutat sälja den typen av försäkringar för så billiga saker. Cd-spelaren kostade dryga tusenlappen. Och det må vara hänt. En tusenlapp är onekligen billigt för en så bra maskin. Sen får man väl hålla tummarna för att den räcker längre än de förra. 
Över till datorer. I IT-samhället måste varje hushåll ha en sådan. Det borde inte vara något problem, eftersom det blir så många bra och billiga begagnade datorer över. 
Nu är det bara så att hemsidorna absolut ska vara så avancerade att de kräver dagsaktuell prestanda för att kunna användas. Detta kan också gälla sidor som tillhör banker och andra samhällsinstitutioner, som vill att vi ska klara av vardagliga tjänster via datorn i stället för att vara inne hos dem och drälla. 
Så det blir väl till att lätta på plånboken och skaffa en ny dator. Den gamla lär man inte få så mycket för. Den är ju från stenåldern (1995). 
Snacka om kapitalförstöring... 
Skribenten konstaterar att vetenskapen om hur man får folk att lätta på plånboken ständigt utvecklas.

2000-11-11
"I dag ska vi bara prata om positiva saker. Negativa ämnen är förbjudna!" 
En god idé - men oerhört svår att genomföra. Av någon orsak är positiva samtalsämnen mycket snabbare avklarade än dito negativa. 
Det blir liksom tyst... Eller så kan samtalet börja bra, om man nu utgår ifrån att positivt är bra, för att sedan innan man vet ordet av glida över i den negativa aspekten. Alla ämnen har ju nästan utan undantag både en negativ och en positiv aspekt. 
Varför är då den negativa sidan intressantare att utforska än den positiva? 
Det finns säkert nån psykologisk förklaring. Ett mänskligt behov av att bearbeta problem eller nåt i den stilen. 
Hela det här resonemanget speglas i mediavärlden. Verkligheten är ju så funtad att det finns ett ständigt flöde av bra och dåliga saker. Till allra största delen är dessa händelser en alldeles normal del av det vardagliga livet och knappast värda att tas upp. Men så finns det de mera anmärkningsvärda sakerna, de som blir till artiklar och rubriker. Och lustigt nog är det de negativa händelserna som lättast platsar. 
Man kan inte beskylla själva massmedia för det här. Ingen skulle egentligen vara intresserad av en tidning som bara tog upp positiva nyheter. För att bli riktigt intressant måste ju en positiv nyhet vara mycket mer positiv än vad en negativ nyhet behöver vara negativ. Så att säga. 
Ibland kan en pikant detalj i sammanhanget skapa attraktion nog för att en positiv nyhet ska hålla. Ni vet, den typen av artiklar som gör att man måste tänka efter om det är första april eller nånting. Här ett exempel från häromdagen. En fabrikant presenterade sin nya mobiltelefon i ett fodral av lovikkavantemodell. (Alltså, det var telefonen som var i ett fodral av lovikkavantemodell, inte fabrikanten.) Citat: 
"Efter gårdagens evenemang är det jättemånga mode- och trendmedier som vill ha lovikkafodralet för fotografering. De vill hypa upp det som en häftig grej tillsammans med mobilen, berättar Peter Bodar på tillverkarens marknadsavdelning." 
Samma företag i stort sett utplånades häromveckan på förstasidor, löpsedlar och huvudnyhetspresentationer. 
Att företaget sedan klättrat duktigt mot innan-raset-positionen verkar inte vara värt några större rubriker. Det är en typiskt tråkig positiv nyhet. Roligare då med lovikkavanten. 
En annan lustig negativ vinkling som gjordes i samband med nyss nämnda ras var att de som bor i Norrland redan hade gjort sina placeringar av pensionspengar i fonder. Därför fick de sig omgående en rejäl sänkning av värdet. Lyckliga de som bodde längre söderut, för de fick välja senare. 
Att en sådan tillfällig nergång knappast har någon betydelse när dessa pensionspengar ska tas ut var väl ett alltför tråkigt faktum att ta upp. 
Förresten så tar norrlänningarna igen alltihopa nu på lovikkastickningen. 
Tillbaks till de negativa nyheterna. Överbelastningen på dessa gör sig inte minst påmind i lokala nyhetsrapporteringar på tv. 
Ofta verkar utbudet på större nyheter mindre är sändningsutrymmet för desamma. Det blir gärna trafikolyckor, bränder och sånt. De är väl nog dramatiska för att "platsa". 
Och varför är flygplansolyckor stora nyheter var än på jorden de händer? 
Eller bussolyckor eller färjeolyckor eller seriekrockar på Autobahn? Jo, för att det dör så många människor i taget. Och döden är naturligtvis det mest dramatiska som finns i livet. Förutom födelsen förstås. 
Men ska en födsel resultera i en positiv nyhet, då krävs det allt minst femlingar! 
Skribenten undrar varför trafikolyckor och bränder är nyheter, då de ju egentligen bara berör de drabbade?

2000-10-14
Det anmärkningsvärda är hur lika, inte hur olika varandra, människor är. 
Den som tycker om att resa upptäcker det där. Ju mer malplacerad man till synes är, i mitt fall som gänglig, blond och vit, desto tydligare blir det. Ju omöjligare de yttre omständigheterna verkar vara för att kommunikation ska uppstå, desto självklarare uppstår den. Olika sedvänjor, olika klädsel, olika hudfärg, olika språk; situationer då man inte ser ut att ha någonting gemensamt med varandra. Det är då gemenskapen kan kännas som tydligast. 
Och det är vackert att se. 
Har man upplevt det här blir det naturligt att motarbeta impulser inom en som styr i rasistiska riktningar. För det lurar en liten djävul inom var och en av oss. 
Ta till exempel kriminalstatistiken. Att det finns en överrepresentation av invandrare i brottssiffrorna gör inte att man kan fälla generaliserande omdömen om dem. 
Brott är brott och ska bestraffas. Men i sådana här sammanhang glöms lätt den enskilda människan bort. Ofta används till exempel begreppet invandrare som om det skulle täcka en homogen grupp. Dom - invandrarna. Men många kommer ju från länder som i grunden inte har mer gemensamt med varandra än med vårt land. Utom just det där att vi alla är människor. 
Världen är öppen i dag. Ett demokratiskt land kan inte stänga sina gränser. 
Vi måste lära oss att leva tillsammans och dra nytta av varandra. 
Naturligtvis måste det ställas krav på alla medborgare, annars vet ingen vad som gäller. Målet måste vara att vi kan leva tillsammans i första hand på det här landets villkor. Men då måste också alla få en chans. För att smälta in i samhället måste man in på arbetsmarknaden. Men för den som har "fel" namn minskar chansen att få ett jobb drastiskt. 
Det borde vara självklart att en människa inte är sämre än en annan på grund av att han är av annan ras, kommer från en annan världsdel, kommer från ett annat land, ett annat landskap, en annan by, en annan gata, en annan... 
Varför har vi fått det där i oss? Det där vi-mot dom-tänkandet. Vad ska det vara bra för? 
Det är väl en av alla dessa djuriska stenåldersinstinkter som människan en gång skaffade sig för att hålla arten vid liv. De där instinkterna som ständigt spelar oss små spratt. 
Läste en intervju med Carl Bildt, där han fick en fråga om hur allt det grymma som hände i det forna Jugoslavien var möjligt. I sitt svar använde han uttrycket "civilisationens fernissa". När detta tunna skydd försvinner blir människan rädd. Rädslan lockar fram hatet, och hatet riktas mot de utsedda syndabockarna. "Dom där". 
Det gäller alltså att ständigt bättra på "civilisationens fernissa". Och hur gör man det då? 
- Ja, det ska väl politikerna se till! 
Nog är det lätt gjort att tänka i sådana banor och slå ifrån sig ansvaret. Men det är upp till var och en att bekämpa tendenser till främlingsfientlighet och rasism. 
Innan rädslan tar överhanden och föder hatet. 
Att någon kan anamma någonting så avskyvärt som nazismen är förstås ofattbart. Men vad är då denna nynazism uttryck för? Knappast någon - knappast ens Fan själv - kan ställa sig bakom det nazismen gjorde under andra världskriget. Såvida inte den personen helt enkelt förnekar händelserna eller lyckas förtränga sina egna känslor kring det hela. 
Kan man verkligen gå så långt för att som det heter "vara någon"? Det som tycks så viktigt i dag. I så fall har samhället, det vill säga vi, misslyckats någonstans. 
Nynazism och rasism är skrämmande, men den dag vanligt folk inte törs protestera mot sådana tendenser ligger vår "civilisations fernissa" dåligt till. 
Skribenten anser att man måste vara på sin vakt när den där Adolftypen inom en börjar dra slutsatser av diverse rubriker.

2000-09-16
Det blir allt svårare att tycka. 
Ju äldre man blir, desto större inflytande får den där inom en som ser andra sidan av saker och ting. Den där som krånglar till det när man vet precis vad som är fel. 
Den där som börjar meningar med: - Å andra sidan... 
Eller: - Men sett ur hans/hennes/deras synvinkel... 
Jag tar ett exempel: 
Man råkar se presentationen av någon av deltagarna i SVT:s robinsontävling. Man har visserligen bara sett ett par och kanske har man för litet underlag för att dra några slutsatser - se, "den-där-inom-en igen" - men det verkar vara fråga om en ny svensk attityd. 
Nu ska man visst säga: 
- Jag tror ste-e-enhårt på mej själv! Jag vet vad jag vill ha - och hur jag ska få det! Jag vinner! 
Liknande program har vuxit upp som svampar ur jorden det senaste året. Och intresset för att få vara med är lavinartat. 
Av vilken orsak vill så många till varje pris vara med? 
Du blir kändis. Du blir stjärna för ett år. Du får åka runt och turnera som gästbartender. 
En av tävlingarna hade nyligen en serie helsidesporträtt i kvällstidningarna med deltagare som sa saker som: - Jag är extremt hetero! 
Eller: - Bara den starkaste i flocken överlever! 
Och så vidare... 
Här kommer nu "den-där-inom-en" fram och säger: 
- Men sluta gnälla. Är det inte bra då att också vanligt folk kan bli stjärnor? 
"Den-där-inom-en" får det att låta som om det här fenomenet är nån slags vinst för den lilla människan. Han är inte dålig! 
- Men, argumenterar jag, förödmjukelsen då. Dom får ju ofta ställa upp på en massa dumt. Spelar ingen roll att det är så "kuuuuul"! 
Allt ska vara så kuuuuul. 
Allt ska vara så osvenskt! 
"Den-där-inom-en": 
- Svensken ber inte längre om ursäkt för att han finns till. Det är annorlunda i dag. De unga tycker att det är okej att vara kaxig. 
Aha, en generationsfråga. Aha, man har blivit gubbe. 
Okej då, men jag köper ändå inte det där. Att man bejakar sig själv mer nu än förr är ju bara positivt. Men när det hänsynslöst ska satsas på sig själv händer det nånting som inte riktigt passar svensken. Självfixeringen har sitt ursprung i yuppietraditionen. Inte i den breda massan. 
Man ska absolut inte stå med mössan i hand och buga sig för godsägaren, men att säga: "Jag är bäst" funkar inte heller. 
- Aha, säger "den-där-inom-en", du är ute efter ett typiskt svenskt LAGOM! 
Jaha, där kom det. Lagom - detta förhatliga ord som fått representera allt vad typsikt svenskt innebär. 
En vanligt förekommande schablon är att ordet lagom inte finns i andra språk. Det må va hänt, men det finns naturligtvis sätt att uttrycka innebörden av lagom även på utländska, eftersom en medelväg, en kompromiss, det bästa av båda världar, inte alltid är så dumt. Detta faktum tvingas även den mest inbitne lagommotståndaren konstatera då och då. 
Okej, jag var länge själv en typisk lagomhatare och motarbetar ännu med full kraft de sidorna av lagom som verkligen är tråkiga. Men det var ordets själva ursprung som fick mej att tänka om lite. 
Lagom är egentligen en hopslagning av orden lag och om. Lag om är beteckningen på en gammal vikingatradition, som innebar att man hällde i dryck - förmodligen stark - i ett krus och skickade det runt långbordet. 
Var och en tog en klunk och skickade vidare. Det gällde förstås att ta en lagom stor klunk så att det räckte just - lag om. Innebörd: Tänk på andra inte bara på dej själv! 
Skribenten anser nu att Lag om - är bäst!