Här kommer en sammanfattning av amazonrocken:

Undertecknad var lite för sen för att hinna se alla utställda bilar innan några drog sig hemåt, men initierade källor hävdar att ett trettiotal bilar hade samlats till utställningen. Den Vita Amazonen tog hem priset i klassen Publikens val, och stod till beskådan i en egen hage under hela kvällen.

Regnet hade börjat falla mitt på eftermiddagen, och höll i sig fram till strax före kl 23, när rubins kulle gå på scen. Hockey Bockey Bengt Benkt som skötte ljud och ljus för kvällen hade brått att hinna regnsäkra allt, tömma presseningarna på taket och köra soundcheck med alla band, men till slut var det klart.

När Sven invigde festivalen var det få personer framför scen, men några fler i öltältet. Sven försökte se vädret från den ljusa sidan med orden ”och trots ALLA prognoser, så har vi lyckats frammana regnet!”

Duckwalkers öppnade festivalen med Chuck Berry-tolkningar, och gjorde de med den äran. Under tiden (och större delen av kvällen) satt undertecknad inrymd i skuffen på Rubins buss och försökte få affärerna att gå ihop, när jag inte blev utkallad på uppdrag som elektriker. Det kunde ha blivit en mörk tillställning då vissa lampor inte var korrekt monterade, och vissa saknade uttag att sätta sladden i… Ett par akuta insatser räddade det hela!

Nästa band att äntra scenen var Morasonen Billy Opel, denna gång kompad av the Amazons. Bakom detta namn gömde sig Flaco, Roine och Per. Några fler hade vid denna tid hittat in på festivalområdet, men regnet höll fortfarande många hemma.

Efter Billy för det dags för vinnarna i Studiefrämjandets tävling livekarusellen Stoned att lira. De flesta stod och trängdes i öltältet för att hålla åtminstone utsidan torr, men en liten skara trotsade regnet och tittade på.

Så var det då äntligen dags för Rubins, och strax före att de gick på upphörde regnet! Publiken började nu strömma till, och kunde nu räknas i hundratal. Rubins öppnade med ”Fly mig en wobbler”, därefter ”Aldrig lika mörkt som det ser ut”, ”Folköl”, ”Det fixar sig Olsson”, ”Gubbe är du dum i huvve”, ”Highway 242”, ”Samma dag som brandstation brann ner”, ”Lita på mig”, ”Dags att börja tänka på refrängen”, ”Långa bollar”, den nya sanningen ”Svart slang” och avslutade med (så klart) Amazonen. Som extranummer serverades Ta mig hem till Vansbro.

Därefter var det dags för The Johnny Hootch Gang, som spelade modernare Rockabilly. Deras spelning gick inte helt fläckfritt, då lyset på scen slocknade några gånger (inte mitt fel)!

En glädjande nyhet är att nordvästra Värmlands Rubinsfanclub återuppstått! De körde den legendariska ”grisbilen” under bondrocken.

Kvällen får med tanke på omständigheterna anses lyckad, och trots den sega starten publikmässigt hade till slut hade ca 500 personer betalat in sig!

// Nall Peter Andersson, allt-i-allo.